Stiina Saaristo, Ein kleines Monster 2001-2009, Amos Andersons konstmuseum, 2010.
I Stiina Saaristos flickvärld äter prinsessan upp grodan när den inte blir prins. Det finns inga släthyade och anpassliga kvinnor, utan de har hår på tårna och härskar i sovrummet. Men framförallt är de ärliga, rejäla och sårbara.
Bildkonstnären Stiina Saaristo är sin egen modell. Hon står framför ett stort pappersark med en liten spegel och projicerar upp detalj efter detalj av sin egen kropp med hjälp av en blyertspenna. Hon är något av en performanskonstnär mitt i en hantverksmässig process, som kräver tid och många suddgummin. Det verkar vid första anblicken vara en kritisk och grym självrannsakan.
– Jag speglar dock mera samhället än mig själv. Jag klär mig i roller för att inte bli för intim, säger hon.
33-åringen är aktuell med en retrospektiv utställning i Amos Andersons konstmuseum. Sedan hennes debut för tio år sedan har hon hunnit med många utställningar och hennes verk finns i flera betydande konstsamligar i Finland. Hon ser sig själv mera som en hantverksmässig tecknare än en målare även om hon gått målerilinjen på Bildkonstakademin. Hennes stora blyertsteckningar och färgsprakande målningar visar melankoliska och groteska självporträtt med drag av Dürers grafik och barocken men med en nutida genderdiskussion. Hon behandlar ofta teman som sexualitet, jämställdhet och makt i sina stora verk. Verken är mångbottnade och öppnar sig åt många håll.
– Det är svåra ämnen och jag hoppas att med humorns hjälp nå betraktaren djupare även om det i första hand kan verka ytligt.
Barn på fel ställe
Saaristo ifrågasätter de förväntningar som det västerländska samhället har på kvinnan samtidigt som hon suddar gränsen mellan flicka och kvinna. Den grymma vänskapen flickor emellan skildras via knivkastande barbiedockor och köttätande my little pony-hästar. Hon tar fasta på skammen som kan förknippas med sexualitet men även maktförhållanden i olika människorelationer. “Ett fungerande parförhållande” skildras via en robust kvinnofigur som håller hårt en manlig sexdocka under armen. Flera av de svartvita teckningarna med barockinteriörer skildar en kvinna som härskar i sovrummet likt ett harem omgiven av flera nakna erotiska män som ömt vårdar bebisar.
– Jag tangerar kvinnofrågor mera eftersom jag råkar vara kvinna, men min ambition har blivit mer och mer att nå över könsfrågan och föra fram det allmänmänskliga. Jag vill visa ärligheten och det rejäla i människan i kontrast till det skenheliga.
Tragiskt och hjärtskärande skildras sjuåringen bredvid sin födelsedagstårta, ensam och uppgiven utan födelsedagsgäster och hennes ansiktsuttryck säger mer än tusen ord. Saaristo skildrar ensamhet, men även i ett bredare samhälleligt kontext. Konsumtionskulturen kommer även fram via hur den strävar till att göra vuxna till barn som ständigt tjatar efter nya saker, och samtidigt sporras barn att snabbt växa upp till medvetna konsumenter.
– Det finns en gnutta barn i varje vuxen. Men oskuldsfullheten har blivit en kulturell skapelse och barn tvingas växa upp för tidigt.
Hennes verk visar hur skör oskuldsfullheten är och hur lätt den smutsas ned, även om vår kultur envist vill hålla isär vuxenhet och barndom. Saaristos flickkvinnor sticker nålar i sina dockor likt voodoo-dockor.
– De blir små monster i och med att de inte passar in i de kulturella fack som representerar kvinnlighet och flickighet.
Djur- och människa omvartannat
Saaristo är intresserad av människors djuriskhet samtidigt som kaniner, hundar och möss återkommer i hennes bilder. En hel vägg upptas av 30 svartvita bilder av människo- och djuransikten omvartannat.
– Rent visuellt kan de flesta mänskliga ansiktsuttryck lätt hittas i djurens värld.
Finns det en universell fulhet?
– Jag anser att skönhet har en kanon, en mänsklig kropp måste hålla sig inom vissa gränser och ett visst mått av symmetri måste upprätthållas. Men fulheten har ingen kanon, den är extremt uppfunningsrik. Uppfattningen om vad som avskyvärt förändras över tid och plats. Det fula kan också vara moraliskt gott, ta till exempel Frankensteins monster som ett tidigt exempel. I dag kan man också se stereotypt vackra människor som är onda och trakasserar de goda avvikande.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 2010.
konstkontentan 