Ihme projektet 2010, Susan Philipsz, Kun päivä laskee, Helsingfors järnvägsstation till den 11.4.2010.
Årets Ihme-projekt har förverkligats av den skottska konstnären Susan Philipsz. Hon har i två års tid planerat ett platsspecifikt verk i Helsingfors och i går öppnade det för publiken i Helsingfors järnvägsstation. Philipsz fattade intresse för vårt lands vaggsångskultur och i ljudinstallationen sjunger hon a cappella och på engelska Sibelius Sydämeni laulu efter Aleksis Kivis dikt. Hon intresserar sig för dödstemat i vaggsången och även det melankoliska och förgängliga.
Philipsz har genomgående i sin produktion intresserat sig för dödstemat och hur vi i vårt samhälle förhåller oss till döden. Det är utmanande att tillfoga ett ljudverk på en stor offentlig plats med svår akustik och mycket ljud omkring, men Philipsz har lyckats mycket bra, stämningen i den stressiga järnvägstationen ändras drastiskt när hennes klara och sköra röst tar över med jämna mellanrum, effekten blir lugnande och sakral. Det ligger en spänning i konstrasten hur hon för fram intimitet i detta allmänna dynamiska rum. Effekten blir också udda och konstig i och med att vaggvisan tycks komma från ingenstans och inte höra hemma på denna plats. Vaggsånger och resande tangerar dock båda ett slags övergångstillstånd, så ändå är järnvägstationens vackra arkitektur en mycket passande ram för spektaklet.
Susan Philipsz är känd för sina offentliga ljudverk där hon själv sjunger i till exempel supermarketar eller kyrkor. Hennes gigantiska verk är psykologiska och fysiskt påtagliga. Hon har sedan 1995 jobbat specifikt med ljud, men hon vill dock inte kallas för ljudkonstnär, utan påpekar att hon gör sina installationer inom ramen för bildkonst och ser dem mera som skulpturer av ljud. Hon strävar till att ställa ut sina verk på offentliga större platser framom den vita kuben, eftersom museet är ett mera kontrollerat rum.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 2010.
konstkontentan 