Adel Abidin, Kiasma, till den 25.4.2010.
Den irakiske bildkonstnären Adel Abidin (f. 1973) var redan utbildad konstnär när han lämnade Saddam Husseins Bagdad för tio år sedan för att börja studera på Bildkonstakademin i Helsingfors. Han blev snabbt ett återkommande namn på de internationella konstscenerna och representerade Finland på Venedigbiennalen 2007 med en egen grafiskt konstruerad resebyrå med ”lockande” charterresor till krigshärjade Bagdad. Nu är han aktuell med en större utställning i Kiasmas fjärde våning. Konstnärens nya videoinstallationer är födda i kulturglapp, men han lyckas röra sig smidigt på en skranglig bro där det allmänmänskliga starkt får företräde. Denna smidighet är hans styrka som konstnär.
Många av Abidins verk är en reaktion på det överdrivna och pornografiska sätt som västerländsk media lyfter fram det irakiska samhället. Han betonar omöjligheten att kunna visa den realitet som existerar i det krigshärjade Irak till utomstående, hur svårt det är att helt flyta in i en annan kultur och kunna förstå. Erfarenhet kan egentligen inte kommuniceras fram utan den måste kännas på ett individuellt plan. Abidin har till exempel förmågan att skildra en fundamentalist genom att ge vassa rakknivar till småpojkar och låta dem gå lös på röda uppblåsta ballonger eller så tvingar han betraktaren på knä bland skärvor på golvet för att se en skildring hur ett barn upplever stämningen efter en bombning. Abidin visar hur det visuella språket är ett slagkraftigt politiskt medel – och att politisk konst också kan göras på många olika sätt.
Det är mycket starka verk och påminner något om de känslovärldar till exempel Bill Violas verk har gett mig. Bröd och vatten, liv och död återkommer i Abidins verk, som ändå är mångtydiga även om Irakuppväxten hela tiden finns som en underström. Existentialismen och hur vi är våra egna livsskräddare skildras via nakna, anonyma kroppar som håller hala plastpåsar fyllda med vatten. Dessa huvudlösa kroppar försöker bemästra pulsen och vattenflödet, men vattnet är svårhanterligt och glider snabbt ur händerna, likt det förgängliga livet. Gripande är också den tapetliknande animationen om en ko som faller pladask och dör när den kämpar för att komma med i flocken på andra sidan en sönderbombad bro. Ljud och bild vävs samman till en total upplevelse. Detta är metaforiskt om mänsklig strävan till gemenskap men även baserat på Abidins egna iakttagelser från ett bombat Bagdad. Mest berörs jag ändå av den passiva, blåmärkta och nakna kvinnokroppen som får agera pingpongnät på ett bord mellan två svettiga, aggressiva män. Skör och målerisk ligger hon på ett bord likt en Venusskulptur. Det är konceptuellt och förtydligat, men berättar under huden om förnedring, våld och utsatthet.
Colaskål för Muhammed
Det är inte subtilt utan Abidin använder sig ofta av ett filter av ironi, sarkasm och humor. Cocacolalogon i neon har svängts om och kan läsas på två sätt i en den arabiska kulturen, antingen som ”Ingen Muhammed, inget Mecka” eller såsom Abidin läser det ”Till Muhammed, till Mecka”. Härkomstladdningen finns som en aura runt verken och man kan fråga sig hur hans konstverk skulle te sig om han skulle vara en helt ”vanlig” finsk konstnär. Men jag upplever inte bara Bagdad och Abidin, utan jag kan läsa dem på många individuella plan, till exempel installationen med en uppritad hoppruta på golvet, som tvärslutar framför ett kallt och majestätiskt fängelsegaller med en video med barn som hoppar och tycks försvinna till något främmande i en rund spegel upplever jag som en skildring av hur ett skilsmässobarn kan uppleva sin vardag på ständig drift mellan skilda hem eller det sterila och onärvarande familjemönster en veckoslutsförälder följer eller varför inte helt konkret en avbruten barndom. Abidin öppnar smärtsamt ögonen för världen, men får en samtidigt att följa blicken inåt.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 2010.
konstkontentan 