Antero Kahila, Galleri Ama till den 4.5.2010.
Bildkonstnären Antero Kahila, uppmärksammad för sin välgjorda Caravaggio-rekonstruktion av Sankt Matteus och ängeln för några år sedan, visar nu i Galleri Ama hur han i sin egen konst lyckas förena uråldrig måleritradition med nutidskonstens problemställningar och tematik. I sina noggranna målningar skildrar han nakna småpojkar som svävar i svarta sfärer och brottar ut sina existentiella dilemmor. Kropparna och omgivningen är tidlöst nakna och de befinner sig i obestämda rum i dämpad belysning eller i ett kolmörker. Nutiden slår emot rått och spontant även om konsthistoriens luddiga vingslag finns runtomkring det hela.
Målningarna för tankarna till Hugo Simbergs gossar som bär livets krans och Verner Thomés lekande småpojkar dock i helt annan atmosfär. En liten lysande pojke som svävar i ett outsägligt mörker för tankarna till Magnus Enckells gosse som mediterar över döden med en dödsskalle. Antero Kahilas mörka målningar är ögonblicksbilder av småpojkars värld, där känslotillstånd som skam, sorg och utsatthet ventileras. Ett verk i rött skildrar en liten gosse som tycks vrida sig av ovilja till obehagliga ljud. I verken går konstnären in på djupet med vad som döljer sig i ett pojkpsyke och han förankrar sig i de olika sinnena i sina bilder. Ett jättelikt pojkfoster svävar i fostervatten i en stor målning samtidigt som två pojkar i miniatyrformat brottas i ett svart hav, Kahila leker med effekterna av att återge människor i förskjuten skala. Pojkarna förefaller ensamma i sin värld och skenbilder och en tvillingblick är återkommande i hans bilder. Kahila (f. 1954) ställde ut för några år sedan målningar i Vanda konstmuseum där han behandlade sin mors tidiga bortgång och de traumor det medförde. I de stora målningarna är pojkarnas väsen och existens i rummet förankrade invid eller i mörka, oändliga vatten och konstnären speglade sin sorg invid ån.
Målningarna får direkt en extra laddning och man berörs som betraktare i och med att motivet är ett naket, utsatt barn. Nakenhet och barn är överlag en laddad stig i dagens värld. Det får mig att jämföra dessa målningar med fotokonsten: om dessa bilder skulle vara fotografier – skulle de censureras för att vara pedofilieggande? Måleriet tycks inte vara lika laddat som fotokonsten i den bemärkelsen. Jag reflekterar även kring genusfrågan om dessa nakna kroppar skulle vara flickor, skulle vi som betraktare relatera till dem på ett annat sätt? Detta frågor sätter Kahilas bilder i en bredare samhällelig kontext, men på ett individuellt plan lämnar dessa rörande småpojkar svävande i rymden ofrånkomligen kvar på näthinnan, hans välgjorda och hantverksmässiga måleri med de tidsmässiga kontrasterna överraskar ögat för en stund.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 2010.
konstkontentan 