Take Care, Politics of Emancipation
Take Care, Politics of Emancipation, Laura Horelli, Jaana Kokko, Marge Monko, Marko Mäetamm, Teemu Mäki, Liina Siib och Ingrid Ung, Amos Andersons konstmuseum till den 24.5.2010.
Hur skiljer sig det politiska i bildkonsten i dag från det som gjordes på 1970-talet? Den estniska vardagen ställs ofrånkomligt i jämförelse med den finländska i Amos Andersons konstmuseums nya utställning i museets sjätte våning. Framförallt kvinnornas ställning tas fram och det är till stor del frågan om videoinstallationer.
Konstnärerna har både personliga och samhälleliga förhållningssätt till att föra fram politiken i sina verk och ingendera av dem kommer med slagordsmässiga lösningar. Utställningen vill visa att människan oberoende av kön alltid står i relation till andra. Finska Laura Horelli och esten Marko Mäetamm är kända från biennaler i Venedig. Jag tycker dock att Horellis video i den Nordiska paviljongen i Venedig i fjol föreföll mera intressant än i denna utställning även om det är frågan om exakt samma verk! Det är frågan om barnprogramsvideon där Horelli söker minnesbilder av sin döda mor. Den offentliga bilden kopplas till det personliga. Detta videoverk blev dock mycket påtagligare i den hemlika mångfacetterade helheten framför soffan i Venedig.
Marko Mäetamm representerade Estland i Venedig 2007 med EU-kritiserande lekparksinstallationer, blödande hus och en animation om en man som med yxa jagar en fullständigt odödlig familj. Mäetamms tema om kärnfamiljens utsatthet i dagens samhälle fortsätter i denna utställning, dock betydligt blygsammare. Det är frågan om hamsterburar i rad där olika spektakel i hem äger rum, allt från våld till självmord. De framstår som sidoeffekter av konsumtionshelvetet, som drabbat esterna möjligen hårdare än andra. Jag blir lite besviken när jag ser dessa, hans verk tycktes också fungera betydligt bättre i den helhetsinstallation jag såg i Venedig.
Marko Mäetamms borgerliga familjetro står i konstrast till estniska fabriksarbetande kvinnor och arbetslösa ryskspråkiga kvinnor i femtioårsåldern som Laura Siib och Marge Monko tar fram sina fotografier och videoverk. Laura Siibs små färgfotografier visar konkret hur mycket yta estniska arbetarkvinnor har till sitt förfogande. I Marge Monkos videoprojektion får arbetslösa ryskor sitta runt ett bord de annars inte så lätt skulle få tillträde till: i en kontext av ett känt aktualitetsprogram som annars upptas av män som diskuterar estnisk anställningspolitik.
Kan man förena omsorgsetik och frigörelse? Det menar finska Jaana Kokko som också agerat konstkurator i utställningen och byggt upp helheten mycket utgående efter sitt eget videoverk eller experimentella dramafilm en rad finländska kvinnor i olika åldrar som samlas i en läskrets för att diskutera innebörden av ordet “politisk”. Diskussionen formar sig kring Hannah Arendts tankar kring det politiska. Kvinnokamp, frigörelse, befrielse, javisst, men från vad och till vad? För vem och på vilkas bekostnad? Frågorna är stora och viktiga, tyvärr kan man inte säga det samma om utställningshelheten. Det skulle förefalla ärligare och redigare att konkret få läsa en text än se bilder som förefaller som text. Till exempel Sofi Oksanens litterära verk Utrensning påverkade mig på en helt annan nivå, och bildkonst kan också påverka starkt, men på ett annat sätt – om den är välgjord.
Utställningens lyft är Ingrid Ungs sinnliga hörna med två intima videoverk där konstnären speglar sin könsbytesprocess. Ung är den som utgår starkast från det subjektiva och personliga och ger av sig själv. Kvinnligheten rannsakas på ett tydligt sätt i hennes verk, vad är det kvinnliga och är det något som samhället framkallar? De kvinnliga koderna som kulturellt traderade tycks träda tydligare fram inom de transsexuella ramarna. Anspråken på och utrycken för frigörelse och självförverkligande hänger ihop med människors klass, plats och ursprung. Ungs glapp från de övriga i utställningen påvisar hur grundläggande behov, patriarkat och reproduktionsvillkor drabbar oss alla, men våra levda erfarenheter skiljer oss ändå åt.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 2010.
konstkontentan 