Rakel Liekki och Riikka Hyvönen, Ylisöpö!, Showroom Helsinki till den 6.6.2010.
Hur ska man kunna ta henne på allvar är en av mina första frågor kring Rakel Liekki, eftersom kontext och bakgrundsinformation ändå har en betydelse för vårt sätt att konsumera kultur. Den forna porrstjärnan ställer nu ut, likt en finsk Jeff Koons, målningar gjorda tillsammans med konststuderande Riikka Hyvönen. Sötsliskighet och övergullighet är det som dessa två kvinnor vill ta fram i sitt måleri, de försöker inte ens vara trovärdiga och de räds verkligen inte barnslighet och naivitet. Deras manifest är att söthet är ett feministiskt ställningstagande, det vill säga de motstrider hur flickor växer upp kring söthet, men som vuxna måste avstå från det gulliga för att bli trovärdiga.
Liekki och Hyvönen ställer ut i det nyöpppnade galleriet Showroom Helsinki på Lönnrotsgatan. Showroom verkade i en lite annorlunda kontext tidigare på Drumsö, under bildkonstnären Jani Leinonens regi. Galleristen Tuomas Zetterberg och kuratorn Aura Seikkula står nu för innehållet. Galleriets öppningsutställning i april innefattade Leinonens verk med omarbetade varumärken och han fick sedan i uppdrag att bjuda in konstnärer till nästa utställning och valde då Liekki och Hyvönen.
Bilderna i utställningen är förvrängda så att de är bortom det behagliga eller obehagliga, bortom värderingar av bra eller dåligt. Konstnärerna imiterar effekten av imitation och de använder sig av karamellaktiga färger och hämtar inspiration från målarböcker, sagofigurer och animationer. Det är frågan om sådant som de tyckte om som barn och som de ännu gillar men som inte accepteras som trovärdigt. Titlarna ställer däremot betraktaren inför realiteter i samhället och söta ballongflickor kopplas via orden till luftkrig eller djurens rättigheter.
Liekki och Hyvönen vill upphöja det så kallade banala till konst men hur reagerar vi då på söthet? Kitsch tilltalar på ett lättillgängligt sätt men samtidigt förmedlar det ofta en känsla av skam hos mottagaren, det anses inte lämpligt att tycka om detta. Ofta värderas ett konstverk på basen av det allvar eller den värdighet det lyckas uppnå. Man hävdar ofta att när kontemplationen fattas upphävs den rent estetiska betraktelsen. Modernismen använde begreppet kitsch för att avslöja att vissa konstverk bara imiterar äkta konst, eller för att avslöja att vissa verk blir uppskattade som konst fast de inte är det. Man avvisar lätt Kata Kärkkäinen, Juhani Palmu och Kaj Stenvall på högkonstens arenor och ser deras konst som olika former av kitsch. Samtidigt tycks vad som helst bli accepterat som konst inom nya trendiga områden som till exempel mediakonst. Fulhet och kitsch är ett socialt fenomen och diskrimineringen är inte bara ekonomisk utan också kulturell. Många i publiken är ändå trötta på patriarkala, hegemoniska estetiska auktoriteter – men har vi verkligen blivit av med grundskälen till modernismens kitschhat?
Camilla Granbacka
konstkontentan 