Kiasmas samlingsutställning Uppgjort i förväg

Uppgjort i förväg. Järjestetty juttu. It´s a Setup.

Uppgjort i förväg, Kiasma till 20.2 2011.

Frågan vad är konst har alltmer blivit när är konst. Vilket Kiasmas samlingsutställning Uppgjort i förväg också tar fram. Utställningen bygger på möten och tar fram nutidskonsten som en händelse där dialogen betonas. Många verk inbjuder till att delta med både kropp och sinnen och vara närvarande här och nu.

Bollen ligger med andra ord starkt hos betraktaren i denna utställning: om Hannele Rantalas marmorplatta i entréhallen inte vidrörs så existerar inte verket ifråga. Det är tänkt att man kan lämna ett avtryck som betraktare genom att trycka handen på en marmorskiva. Denna gästbok passar förstås bra i entréhallen men hur dramatiskt det nu sist och slutligen känns att lämna detta kollektiva avtryck kan ifrågasättas. Också Jacob Dahlgrens hängande färgtrådar innebär fysisk involvering. Hans estetik för tankarna till det abstrakta geometriska måleriet och materialet är hämtat ur vardagen. I mötet med konstverket fungerar man som ett instrument för sitt eget betraktande, man är medveten om sig själv, sina rörelser och sin plats i rummet. Det är ett lekfullt verk som framkallar fummel och fniss mitt i färgskogen som man lätt går vilse i. 

Platt klimatkonst 

Målet med verken är ofta att påverka samhället eller att förändra något. Vissa verk är bekanta från andra samlingsutställningar, såsom Meta Isaeus-Berlins överjästa deg. Antti Laitinen bygger sig en egen ö av sandsäckar i tre stora videoprojektioner. Dessa visas tillsammans med Eeva-Maris Haikalas videoverk där hon själv försöker åstadkomma dimma. Men i jämförelse med olika seriösa projekt som människor gör för klimatet kan konst med miljöpolitisk vinkling lätt förefalla platt. Faran med så kallad klimatkonst är att den ger konstnären en alltför snäv ram till konstnären. Jag finner dock ungerskfödda och i Finland bosatta Hilda Kózaris minimalistiska installationer stimulerande. Hon utgår starkt från minnesbilder och det sinnliga. I plastbubblor kan man via luktsinnet navigera sig fram i olika europeiska städer. Hon belyser dofters förhållande till identitetsfrågor i en skulptur som består av en vit målarduk på Aaltobordsben. Genom att visa en uppförstorad blindskrift dränkt i somalisk parfym lyfter hon härmed finkänsligt fram minoriteters ställning i vårt land. 

Museikontexten hämmar

Sasha Hubers fotoserie från en helikopter och från ett berg i Schweiz handlar starkt om en process. I Schweiz finns ett berg som är uppkallat efter en rasist, och med konstens medel går hon in för att förändra verkligheten och döpa om hela berget. Detta innebär en praktisk och social process som inte syns i museet. Faran med att ta in denna typ av konstverk i museisammanhang är att det blir ett dött konstverk. Detta verk kunde framträda bättre i en annan kontext utanför museets ramar, med seminarier och workshopar där man kan bearbeta verket. Samma sak kan man säga om Johanna Lecklins processartade installation av berättande kafégäster på tio olika språk. Helhetsmässigt är det en ganska blek utställning, det är litet som om konstverken skulle tappa musten och livslusten inom dessa ramar. Som tur är förändras den lite till hösten när vissa verk byts ut mot nya, såsom Santeris Tuoris vibrerande skogsvideo. Man kan fråga sig om det faktiskt behövdes fyra kuratorer för denna relativt lilla utställning? Befriande är det att upptäcka att de riktgivande väggtexterna som har varit typiska för denna slags utställningar saknas, vilket ger mera rörelsefrihet till betraktaren. Ett helt rum har dessutom tillägnats vila för betraktaren, ett ”rorum”. Är konsten av i dag så ansträngande att man måste vila sig i ett rum mitt i utställningen? 

Camilla Granbacka

Publicerat i Hufvudstadsbladet 2011.