Jaakko Heikkilä, Stilla prat, Finlands fotografiska museum till 7.8.2011.
I Jaakko Heikkiläs (f. 1956) retrospektiva utställning med ett femtiotal stora färgfotografier på Fotografiska museet skildras allt från liv i exil till adelsmiljöer. Bilderna föds genom att leva och umgås med folk mitt i livet, slumpmässigt och utan planering. Till och med i ett likfölje i Serbien har han fått använda sin panoramakamera och visar mera än ögat ser.
Heikkiläs fotograferande fick sin början i Tornedalen, där han är uppväxt och bor. Fotograferandet av meänkielis folk, uppväxt i en stark religiös omgivning, med språkförbud och nära naturen slutade med boken Meänmaa (1992) som han gjorde tillsammans med författaren Bengt Pohjanen och boken Kirkas nöyryys (1997), som går i Lars Levi Laestadius fotspår.
Sedan bar det ut på allt längre och vidare resor, Brasilien, Los Angeles, Ryssland och allt längre perioder i New Yorks Harlem. Tornedalsidentiteten ligger dock starkt rotad i honom och i hans fall förefaller det som att ju starkare man har en kultur i hjärtat desto rikare kan man uttrycka andra.
Ljusklar mänsklighet
Är inte detta ganska likt Esko Männikkös sätt att exploatera ensamma män i Lappland, kan man hävda i fråga om Heikkiläs porträtt av folk runt Tornedalen. Jag tycker att Männikkös bilder förefaller i detta hänseende mera dokumentariska, emedan Heikkilä visar det osynliga, stämningen i rummet på ett annat sätt. De avporträtterades ögon i utställningen förefaller starkt som själsspeglar, djupa, varma och uttrycksfulla.
De har låtit honom komma nära, endast några centimeter ifrån och det ligger en känsla av tidlöshet i de koncentrerade närbilderna, som om den avporträtterade har fått i uppdrag att vara stilla i fem minuter fastän situationen ändå inte är sådan. Det starka vårljuset är viktigt för Heikkilä och alla linjer och rynkor tas fram, samtidigt som det balsamerar spåren av utmattning och svårigheter. Det är inte så att han utnyttjar exotiken som ett självändamål utan tvärtom är allt gjort med respekt och ödmjukhet.
Ljuset tränger in från dörrar och fönster i de lugna interiörerna och smeker kropparna, vilket för tankarna till lugna 1600-talsinteriörer i holländskt måleri, speciellt i triptyken med ensamma armeniska kvinnor i slutna rum. Vatten återkommer i Heikkiläs produktion, är det då Tornedalens islossning eller Santa Monicas stränder, och framstår som något som sammanbinder det mesta. Han skildrar även vattnet i Venedig som ett evigt flöde.
Jaakko Heikkilä har i sina nyaste verk skildrat den allt mer utdöende adeln i Venedig, i palats som ingen egentligen har tillträde till. Barnporträttet i utställningen förfaller sorgligt, ett subtilt blottande av en utdöende, sluten folkgrupp i en sjunkande stad. Armenierna skildrar han som ett folk i exil i alla samhällsklasser, ett splittrat och utspritt folk. Vissa har bott hela sitt liv i Venedig eller Los Angeles och aldrig ens besökt Armenien, men trots det ber de sina böner på armeniska.
Jag försöker förbise deras bostadsort och hitta något likartat skimmer i denna folkgrupp, men ofrånkomligt påverkar omgivningen människan. Man kan också undra om och vad som gör att det uppförstorade ansiktet av Iisakki från Parkalompolo i Sverige plötsligt skulle se förvrängt ut om det skulle stå i verkförteckningen att han är från Berghäll.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 19.3.2011.
konstkontentan 