Milla Toivanen, Silmän ääni, Galleri Sculptor till den 17.4.2011.
Kan ögon lyssna? Bildkonstnären Milla Toivanen skildrar en omgivning som känner i stora mått, men hon lyckas dämpa och kontrollera de visuella utsvävningarna i sina målningar så att ögonen ska kunna lyssna. Hon strävar att skildra det svåraste av svåra, det andliga och goda mitt i mänskligheten på ett direkt och okonstlat sätt. Toivanen använder sig av kännspaka element från konsthistorien såsom fåglar, madonnor, vingar och skelett. Barn är ett återkommande motiv samt modersgestalter med stora runda ögon, eller snarare bara ögonhålor. Även om hon använder element från konsthistorien och den sakrala konsten verkar allt infiltrerat i hennes eget liv och egna upplevelser. Med finns föräldraskapets våndor, barns utsatthet, oskuldsfullhet samt godhetens budskap och svårighet. Familjeporträtten i hennes utställning hänvisar till Lucas Cranach d.ä. och Hans Holbeins målningar och i dessa figurerar endast kvinnor och barn. En annan madonnabild med ett barn i ett mera dynamiskt upplägg i gult hänvisar till Gerard Davids måleri. Madonnan fungerar här som en fin sinnebild för kvinnors och mödrars umbäranden. Det är pastelliga, meditativa bilder, målade i tunna skikt, halvt abstrakta med endast ett fåtal linjer eller snabba färgdrag som ändå lyckas förmedla fragmentariska berättelser utan början och slut. Detta är en svår utmaning som hon ändå lyckas bemästra och inte bli för sentimental. Med bildintryck av Helene Schjerfbeck och till viss mån Edvard Munch och Luc Tuymans förvandlar hon sina dukar till en nästan andlig upplevelse. Hon använder sig av de gamla mästarna på ett medvetet sätt samtidigt som hon upprätthåller ett eget språk som är både starkt och luftigt.
Betagande är den mindre målningen Olet runo som skildrar flyktigt en flicka och efter hand kan man urskilja en liten vit kattunge. Renhet och oskuldsfullhet i högsta grad, men hon lyckas hålla det stimulerande och inte bli för sentimental. En målning av ett clownansikte kan tänkas skildra rädslan i att sätta sig själv i blöt för andras värderingar och här finns mycket av Milla Toivanens arbetssätt som målar obehindrat med barnet inom sig utan fördomar och rädslor. Själva målandet framstår som en helig akt, hon lämnar vissa partier av duken obehandlad och bildstrukturen är alltid stramt komponerad. De ständiga nya tunna färglagren och skrapningarna på ytan gör att ytan tycks andas. Det ofullbordade finns där, på ett rätt sätt, så att vi som betraktare själva måste göra bilden till fullo, vilket blir tacksamt. Mycket i Toivanens bilder bygger på en emotionell estetik, verket ska påverka betraktarens känslor och färgen och linjerna bör underställas den klang som motivet stämmer verket med. Färgens lyskraft och det tunna, eteriska kommer fram som en positiv egenskap i hennes verk. Hennes bilder ger mothugg till bildflödet i vårt samhälle och får en att ge tid och hängivelse, hon bestyrker därmed måleriets kraft i dag.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 2011.
konstkontentan 