Konstbiennalen landar likt ett ufo vartannat år i sagostaden Venedig och den växer i omfång för varje gång. Årets biennal är tolv nationer rikare än förra. Det är kalejdoskopiskt och överdådigt: nationstänkandet ifrågasätts och det historiska kopplas till nutiden.
Den schweiziska chefskuratorn Bice Curiger visar upp en färgkarta över samtidskonsten med många världsnamn, sammanlagt 83 konstnärer från hela världen. Hon har tagit det säkra före det osäkra och blandar stora namn med unga, okända konstnärer. Många är kvinnor och födda på 1970-talet. Det fyndiga utställningsnamnet ILLUMInations syftar på ljuset i konsten, men också frågor kring nationell identitet i vår globaliserade värld.
Paviljongerna ruiner?
I Giardiniparken lutar flaggstänger hit och dit i Latifa Echakhchs installation. Paradoxalt står de nationella paviljongerna kvar likt historiska minnesmärken – i en tid när konstnärer ständigt rör sig över nationsgränserna står de kanske för en föråldrad syn på sambandet mellan geografiskt ursprung och konstnärlig identitet.
Alla inbjudna konstnärer har också i katalogen fått svara på olika frågor kring nationalitetskänsla av i dag. Något framkrystat förefaller det hela, likaså ljustemat, så som Philippe Parennos 80 blinkande glödlampor innanför entrén och andra liknande ljusrörsverk i utställningen.
Högt uppe bland takbjälkarna i den internationella paviljongen sitter tusentals uppstoppade duvor, som om salarna var ett tidlöst italienskt torg – ett drömlikt uttryck av Maurizio Cattelan. Brice Curiger visar inte bara nutidskonst på en knivsudde utan mera ett panorama med länkar till historien och visar att konstnärer inte har något “bäst före”-datum. Hon har inlett huvudutställningen med tre stora verk av den säregna venetianska 1500-tals målaren Tintoretto – ljusets målare. Biennalkontexten ger dessa målningar en helt ny klang och de framstår som nutida.
Tiden i realtid
Curiger belyser hur legendariska personer är viktiga i alkemin (som är en metafor för konsten) och därför vill hon ta fram ett slags “historiens alkemi”, konstverk som inte har producerats i eller för vår tid. Flera av konstnärerna refererar direkt till Tintoretto i sina verk, som Nicholas Hlobo, Monica Bonvincini, James Turrell och Christopher Wool.
I Arsenale briljerar britten Christian Marclay som erhöll pris som bästa konstnär för filmcollaget The Clock. Det 24-timmar långa videoverket är ett hoplägg av tusentals olika filmsnuttar där varje minut framträder och klippen sammanfaller med aktuell tid. “The clock” går alltså att använda som klocka.
En annan av höjdpunkterna är amerikanen James Turrells stora ljusinstallation som man kan gå in i och nästan upplösas av som betraktare med sakta växlande färger. Det är en färgocean som man sugs in i utan början och slut. Men Bice Curigers omsorgsfullt utvalda hängning med alldeles för lite risktagningar framstår sist och slutligen som monoton och matt, den griper inte tag eller sätter igång fantasin. Det är de nationella paviljongerna som bjuder på de större upplevelserna.
Kullerbyttor i businessklass
USA har satsat på det sarkastiska och bisarra: med jämna mellanrum sätter en uppochnedvänd stridsvagn igång att rulla och skräna utanför den amerikanska paviljongen och ovanpå vagnen joggar en atlet på en löpmatta. Konstnärsduon Jennifer Allora & Guillermo Calzadillas verk förenar tävlingsanda, atletskap, arméliv och kapitalism, men det blir lite för mycket av det goda.
Sverige har fått tillträde till den nordiska paviljongen: det hela har fördelats så bland de nordiska länderna och Finland har förtur om två år. Det förefaller som ett bra system att paviljongen handhas nationsvis, för att undvika kompromisser som inte passar ihop. Men den svenska paviljongen hör till biennalens mer intetsägande inslag, med tystlåtna målningar och skulpturer av Andreas Eriksson och ett immateriellt verk av Fia Backström som drunknar i mängden.
Den finska paviljongen medför inte heller några större överraskningar: Vesa-Pekka Rannikko har uttryckligen jobbat platsspecifikt och täckt in paviljongens fasad i en skissartad konstruktion. Inuti visas en videoprojektion där bilder målas över. Titeln hänvisar till att alla strukturer är ostabila och han syftar till nationstänkandet.
Yttrandefrihetens gränser
Den danska paviljongen är definitivt den intressantaste av de nordiska. Utställningen visar att de vågar gå vidare på den komplexa frågan om yttrandefrihet efter allt rabalder efter Muhammed-karikatyrerna. Grekiska kuratorn Katerina Gregos har bjudit in aderton konstnärer från tio olika länder för att verka kring detta tema och få fram en mera nyanserad debatt. Frågan kompliceras ofrånkomligen i och med de olika internationella utgångspunkterna, såsom Kina, Iran, Holland, USA och Tjeckien. Den tyske konstnären Thomas Kilppers verk består av en serie träsnitt på golvet som föreställer välkända politiker och andra offentliga personer, bland annat Anders Fogh Rasmussen, Silvio Berlusconi och Marine Le Pen. Om man önskar kan man trampa på dem.
Endast två av konstnärerna är från Danmark. Det har debatterats i Danmark över vad som är meningen med en biennal som representeras av nationella paviljonger om inte konstnärerna är inhemska – det som särpräglar Venedig biennalen från andra biennaler är märkväl att den är uppbyggd kring nationalitet.
Irak deltog senast i biennalen för 32 år sedan och har nu en amerikansk kurator. De unga konstnärerna arbetar alla utomlands och har studerat internationellt. Bland annat finsk-irakiske Adel Abidin deltar med ett sarkastiskt och humoristiskt videoverk med stridande män på ett kontor: vattnet har blivit en maktfråga. Nya deltagare i år är Andorra, Saudi-Arabien, Bangladesh, Bahrain och Haiti. I Azerbajdzjans paviljong har två skulpturer av Aidan Salakhova täckts över – islamska symboler får inte kränkas. Men när det handlar om yttrandefrihet är konstvärlden trots allt ganska selektiv. Att Ai Weiwei sitter inburad har inte lett till några protester att tala om (förutom att de flesta gick runt med röda axelväxor med texten Free Ai Weiwei på öppningsdagen), och man kan märka att den kinesiska paviljongen är statligt kontrollerad nutidskonst.
Oersättlig men ändå bytbar
Christian Boltanskis stora installation i Frankrikes paviljong byggs upp av svartvita fotografier av nyfödda som rullar snabbt runt i en metallkonstruktion som fyller hela paviljongen. Fotografierna är från födelseannonser i polska tidningar och det hela ger intryck av en stor fabrik. I de två stora sidorummen visas digital statistik över nyfödda och döda. Om man trycker på en knapp i bakre rummet stannar hela fabriken abrupt likt en slaktkniv och man kan sätta ihop ett tredelat ansikte på en skärm. Den som lyckas vinner verket. Boltanski skildrar livets kontinuitet, slumpen, hur vi är oersättliga men att vi ofrånkomligt kommer att ersättas en dag.
Den i fjol i lungcancer avlidne tyske teatermannen Christoph Schlingensiefs kyrka i tyska paviljongen vann Guldlejonet för bästa, nationella paviljong. Det är en lång sentimental antikristlig dödsmässa med Fluxus-drag, som ändå drivs av en rörande längtan efter en Gud och ett liv efter detta. Boltanskis och Schlingensiefs verk är två gripande helheter som också kopplar till biennalens tema kring Tintoretto, sättet att skildra det immateriella och tidlösa.
GYLLENE LEJON
-Guldlejon för bästa konstnärliga livsgärningar: amerikanska Sturtevant och österrikaren Franz West.
-Silverlejonet: britten Haroon Mirza.
– Bästa konstnär: britten Christian Marclay.
– Guldlejonet för bästa, nationella paviljong tilldelades Tyskland. Litauens paviljong fick också ett omnämnande.
– Den svenska konstnären Klara Lidéns installation med papperskorgar i Arsenalehedrades med ett “speciellt omnämnande”.
Camilla Granbacka
Publicerat i Taide&Design 13.9.2011.
konstkontentan 