– Jag ser på ljuset som ett material, det är fysiskt och jag vill få folk att värdesätta det likt en målning, guld eller silver, säger James Turrell som har en alldeles unik plats i konstvärlden med sina spektakulära ljus- och färginstallationer.
Den amerikanska konstnärens stora projekt i en gammal vulkan i Arizonas öken har pågått i över trettio år och är ett av världens mest omfattande konstverk. Jag träffar honom på ett hotell invid Canal Grande i Venedig. Den nu 68-årige Turrell deltar i år första gången i biennalen med en stor ljusinstallation.
I ljusrummet i Arsenale experimenterar han med optiska illusioner och vågar lita på det långsamma skeendet mitt i biennalkaoset. Verket har en cyklisk effekt på 42 minuter och man går bokstavligen in i bilden.
-Jag vill skildra ett nytt landskap, utan horisont. Det är frågan om ditt seende och hur du tar emot det.
De flesta av betraktarna sträcker sig febrilt ut i tomrummet för att försöka greppa en horisont, några har till och med svimmat framför hans verk och andra går snabbt ut, de klarar inte av ovissheten. Perspektiv förskjuts utan att vi med säkerhet kan säga om det sker utanför eller inuti det egna medvetandet. Det finns inga bilder, inget fokus, istället vandrar färgerna sakta ut och in i varandra, avstånden i rummet verkar krympa och vidgas med ljusets och färgernas hjälp.
Liten blir stor i vulkanen
Avstånd som krymper och perspektiv som förskjuts är fenomen som återkommer i hans verk och framförallt i det största: vulkanen. Turrell är bosatt på en ranch alldeles intill den utslocknade vulkanen Roden Crater, som han köpte på sjuttiotalet. Inne i vulkanen har han byggt mindre rum samt en tunnel som leder rakt ut i kraterhålet. Turrell bygger ständigt på konstverket i kratern och ljusinstallationen är ännu inte färdig. Det är likt ett gigantiskt observatorium för himlaskådning.
– När man klättrar i kraterns tunnel på natten går man mot en mörk cirkel, betraktaren får bryta denna svarta hinna, gå upp för ett par trappor och träda rakt in i natthimlen så att stjärnor och planeter i sakta mak träder fram. Det platta svarta expanderar till något oändligt och man upplever sig intimt och intensivt förknippad med kosmos, även om det sker i gigantiska omständigheter.
-Paradoxalt nog förminskar inte denna omgivning betraktaren, utan istället kraftsätter det hela betraktaren – i och med att den stora upplevelsen sker inuti människan. Människan kommer så att säga i kontakt med ett ”större jag”.
Denna effekt kan man hitta inte bara i vulkanen, utan också i 79 av hans stora permanenta ljusinstallationer som finns utspridda över 25 länder. Hans Skyspaces har datoriserade ljuskällor som samverkar vid skymning eller gryning med himlens skiftningar och “plockar ned” universum genom ett hål i taket. I sin produktion använder sig Turrell av neonljus, hologram, gips och glas och hans formspråk byggs upp till stor del av gamla kulturers former, som stupaformen (ett gammal buddhistiskt klockformat tempel) och ufoformationer.
Bönemöte då taket öppnar sig
James Turrell har växt upp inom den frikyrkliga kväkarrörelsen (quaker) och hans produktion återspeglar delvis hans upplevelser av detta.
-Jag har allt sedan barnsben varit fascinerad av ljuset och brukade sitta och fantisera hur taket öppnade sig under de timtals långa bönemötena.
Ljuset är ett grundelement i James Turrells konst men också inom kväkarrörelsen. Man ska hitta ljuset inom sig och man deltar i bönemöten för att hedra ljuset. De hävdar att det finns något av Gud inom varje människa som likt ett inre ljus som kan vägleda en – man behöver alltså ingen mellanhand för att kommunicera med Gud.
-Allt byggs upp via ljuset och det är något som man skapar själv, utgående från totalt mörker. Därmed ser jag hellre att natten gryr istället för danar (night rises instead of falls) i mina verk.
I Naoshima i Japan har Turrell gjort ett verk där färg kommer ut ur mörker. I tolv minuter ser man ingenting.
– Kom ihåg att ljuset finns där hela tiden, vi skapar det om det inte finns. Ljus som kommer ut mörker är magiskt.
-Vi skapar världen utgående från det vi tror att är vår egen verklighet. Eftersom vi skapar den så kan vi också ändra på den. Det betyder att du kan måla himlen precis den färg du vill att den ska vara.
Cockpiten som ateljé
Även om mycket i Turrells konst blir ett slags skimrande mystik är det fascinerade att hans ”ljus från insidan” ändå baserar sig på perceptionspsykologi, handfast matematik och datorprogrammering. Turrell har också en bakgrund som pilot och han påstår att många av hans verk har blivit till i cockpiten.
-Jag vill påminna oss om hur vi ser ljuset med ögonen slutna, vi ser nämligen ljuset väldigt tydligt i drömmar. Det är inte så vi i normala fall tar del av ljuset, eftersom vi vanligtvis använder ljuset för att belysa saker och objekt.
Turrell betonar hur ljuset egentligen är en del av vår kost i och med att vi dricker ljus genom vår hud som D-vitamin och att vi egentligen har ett mycket direkt förhållande till ljuset.
– Man kan säga att istället för att skapa något om ljuset, likt Constable, Turner, impressionisterna eller varför inte Caravaggio, Goya och Velazquez, vill jag få fram något som är ljuset – det är den största skillnaden.
Infiltrerad av färg
Begrepp som utsida och insida tycks inte ha så stor skillnad mera när man upplever Turrells konst.
– Ljus och färg hjälper oftast människan att identifiera tillvaron: för lite ljus och vi har svårt att orientera oss, för mycket och vi blir bländade.
Man kan säga att Turrell undersöker gränserna för dessa ytterligheter. Om man står kvar en längre stund i hans färgrum börjar men uppleva en mera intensiv färg, man så att säga badar i färgflödena som luckrar upp rummet och upphäver tiden. Detta för tankarna till Rudolf Steiners idéer om så kallade färgrum, som betraktaren kan lägga sig i och så att säga upplösas i färg. Steiner tog starka intryck av Goethes färglära och talade för en total upplevelse av färgen. Han betonade ögonblicket då färgen förvandlas till en bild, tankens skalas bort och det är färgen som lockar. Färg var för honom alltså inte bara ytan på föremål utan det var frågan om en andlig väg i konsten.
-Mina ljusrum är egentligen mera färgfyllda än någon målad yta. De är föränderliga utrymmen, men jag behöver betraktare för att förändra dem – för det är faktist de som åstadkommer färgerna. Om man tar ett foto med kameran så får man inte fram samma sak.
Camilla Granbacka
Publicerat på finska i Taide&Design 13.9.2011.
konstkontentan 