Ars 11, Kiasma till 27.11.2011.
Ars 11 är som koncept annorlunda än de tidigare sju; överraskningar fattas, samt provokation och sensation som varit dragplåstren tidigare. Positivt är att man får ta del av flera verk av en och samma konstnär. På så sätt fördjupas bilden något.
Visuellt stimulerande är El Anatsuis enorma men luftiga väggbonad av metalletiketter från vinflaskor som hänger i entréhallen. Bonaden för tankarna till traditionella ghananska kente-tyger. Något som bryter från det övriga är också Patrizia Guerresi Maïmounassvävande figurer som för samman olika världsreligioner med afrikansk islam. Men många av verken förefaller för dokumentativa och tydliga, som till exempel Otobong Nkangas fotoserie med silhuetter framför miniatyrlandskap. Fotografierna tangerar rotlöshet, men inget lämnas för betraktaren att själv forma eller fundera ut.
De flesta av de trettio konstnärerna är bosatta runtom i Europa, och man kan undra vad som egentligen är den gemensamma erfarenhetsgrunden, det så kallade afrikanska? Danskan Ditte Haarløv Johnsens dagboksaktiga färgfotografier bryter något mot det mediala bildflöde vi vanligen ser av Afrika genom att skildra intima vardagsstunder. Fotografen J.D. ‘Okhai Ojeikeres svartvita fotografier upptar hela tre rum av utställningen, men Johnsens intimitet blir påtagligare.Kanske är detta egentligen den bild av Afrika som lättast går under huden på oss västerlänningar. Det vill säga fotografier som dokumentärt visar “det riktiga livet på riktigt”?
Den sydafrikanska Armore-keramiken som kommenterar aidsfrågan är som ett andningshål. Fastän det finns installationer och fotografier på utställningen som debatterar samma sak så tillför materialet och det traditionsbundna i det en stimulerande kontrastrikedom. Rotimi Fani-Layodes färgfotografier skildrar manlig homoerotisk sexualitet ur en individuell synvinkel. Dessa fotografier blir strax mera påtagliga i och med att de har en personlig klangbotten. Keramikföremålen och dessa fotografier behöver märkväl Afrika som språngbräde. Utan denna kontext skulle de inte säga så mycket som konstverk – det är definitivt samtidskonst med en social berättelse.
Det tematiska upplägget blir på sätt och vis inte rättvist mot verken: ett afrikanskt fotografi skulle få en helt annan utstrålning om det visades till exempel bredvid en amerikansk minimalist, för att gå till ytterligheterna – nu luckras verken upp i varandra. Är det så att utställningen paradoxalt nog förstärker ett vi-och-dom? Borde inte en korrekt postkolonialism innebära att man låtsas att någon sådan skillnad inte finns? Men någonstans måste man ju börja, fastän det redan är 22 år sedan Centre Pompidous betydande Magiciens de la Terre-utställning.
För mig har Ars-utställningarna medfört debattlystenhet, mångfald och framför allt ett fönster ut mot världen. Den strama tematiska inramningen i år gör att Ars-utställningen känns mera som vilken utställning som helst. Man kan fråga om Ars som koncept har blivit förlegat i dag? Afrika ryms helt klart inte på en utställning, men alla dessa afrikanska storsatsningar i konstväg i Helsingfors den senaste tiden och nu också Indienutställningen i Tennispalatset, gör att man börjar få nog av det postkoloniala. Man kan fråga sig vad stadens museer har för tanke med alla dessa utställningar samtidigt, eller är det bara ett sammanträffande utan planering? Den kanske intressantaste frågan på hela Ars 11 blir slutligen: Vad blir temat för nästa Ars, månen eller kanske nordkoreansk nutidskonst?
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet nov. 2011.
konstkontentan 