Tro det eller ej. Nya verk ur samlingarna, Petri Eskelinen, Jenni Eskola, Jussi Goman, Terike Haapoja, Mikko Hintz, Antti Keitilä, Anne Koskinen, Maarit Kotiranta, Sami Lukkarinen, Heikki Marila, Elina Merenmies, Juhana Moisander, Reima Nevalainen, Anssi Pulkkinen, Kyösti Pärkinen, Jani Ruscica, Antti Tanttu, Milla Toivanen, Tatu Tuominen, Timo Vaittinen, Heli Vehkaperä, Jarno Vesala, Henry Wuorila-Stenberg och Petri Yrjölä, Konstmuseet Mejlans till 12.2.2012.
Helsingfors stads konstmuseum visar ett femtital nyinköp i Mejlans. Många av verken förtydligar ett mångfacetterat seende och ett ledmotiv i hängningen är en suktan efter andlighet i vårt samhälle.
Lätt förefaller denna typs av samlingsutställningar som sillsallader eller för kuratorsdominerade med övertydliga utställningsteman. Utställningen i Mejlans saknar ett tydligt tema, kuratorerna har dock velat framhäva frågor kring tro och värden där av också utställningsnamnet Tro det eller ej. Detta var inte planerat av kuratorerna i förväg utan något som de tyckte samklingade väl när utställningen var så gott som klar. Tro och värden är i och för sig lösa begrepp och något som kan hittas i de flesta konstverk överlag. Men ofrånkomligt tycks frågor kring andlighet ligga och gro under ytan i vår tid.
Hängningen är stillsam och tystlåten, så också utställningens helhetsintryck. Utställningen börjar med ett ångestladdat rum med depression som överhängande tema. Ett lik hänger i taket och speglas i en vattenpöl på golvet i Jarno Vesalas installation. Han lyckas likt i sitt andra verk i utställningen bara överraska och överrumpla betraktaren en gång, men det räcker. Heikki Marilas stora expressiva målningar refererar till Grünewalds lidelsefulla uttryck och talar något om skolångest. Kanske hävdar detta rum något om Finland av i dag; ett slutet och depressivt samhälle?
Mångtydigt genom glasfönster
Jani Ruscica visar en stor videoinstallation med tre dukar som utgår från den karismatiska gatumusikantens Kiwanos musik i olika tappningar. Man vandrar från ett Kalevala-aktigt natururspung till ett raffigare urbant landskap.
Ett återkommande drag i många av verken är ett slags mångfacetterat seende. Antti Keitiläs små färgfotografier är vid första intrycket estetiskt intressanta och upphöjs ytterligare en grad genom vetskapen om hur de tillkommit: Keitilä har fotat i smyg genom folks fönster i Helsingfors och Esbo och lyckats snappa upp detaljer ut deras konstsamlingar. Serien heter Stulna konstverk. Anssi Pulkkinens video visar ett slutet trist rum där inget tycks hända. I fönsterrutan återspeglas Borgbackens glada lampsken med pariserhjul och ständig förändring. Men rummet överraskar och plötsligt förändras det likt i en destruktiv och aggressiv orkan. För att sedan återgå nästan ursäktande till det normala igen. Detta, som i så många av de andra verken tycks säga något om det finska lynnet och vår kultur; introvert men explosiv inombords.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 5.1.2012.
konstkontentan 