Det är ofrånkomligt blottande när ett konstmuseum ställer ut sina nyaste inköp. Frågan om vad som är det hetaste i konstväg och kvalitativt just nu yppar sig tydligare än vanligt.
Helsingfors konstmuseum har en budget på över 120 000 euro per år för inköp av konst. Detta är märk väl endast hälften av vad de rörde sig med för några år sedan i och med att budgeten gradvis trappats ned. En jury på åtta personer av museets anställda står för inköpen. Kriteriet är endast ett: god kvalitet. Det kan man säga är ett stort ansvar i en relativt liten grupp och ett kriterium halt som tvål att greppa. Personalen påstår själva att de utgår från att det ska kännas bra, intuitionen får styra så att säga.
Utställningen i Mejlans är ett urval ur inköpen under de fem senaste åren och visar märk väl inte hela inköpslistan. Tjugofyra konstnärer och endast sju av dem är kvinnor, vilket säger något om könskvoteringen ifråga om inköpspolitik. Det är främst frågan om relativt unga konstnärer, de flesta är födda på åttiotalet och verken har införskaffats mestadels från konstnärer verksamma i huvudstadsregionen. Detta för tankarna till Sverige där det nyligen debatterats om konstmuseers inköpspolitik. Forskning har visat att endast var tredje inköpt konstverk är gjort av en kvinna. Forskare menar att det kommer att ta cirka hundra år innan Sverige når en situation av 50/50.
Samlingsutställningar för fram frågor kring makt på konstscenen, vem det egentligen är som bestämmer över vad som är godtyckligt att ingå i en statlig museisamling och varför? Museer har ofrånkomligt en annan prestige på konstarenan än gallerier, ingår ens verk i ett större museums samling är det betydligt lättare att ta sig fram som konstnär. Mejlansutställningen visar endast toppen av ett isberg i fråga om utredning och diskussion kring själva valprocessen.
Camilla Granbacka
5.1.2012
konstkontentan 