Den nya konsten – fart, fara, framåtanda, Italiensk futurism 1909-1944, Konstmuseet Emma till 10.6.2012.
Vad ska man säga om någon som vill förstöra bibliotek och museer, förhärligar kriget och förbiser historien – i konstens namn? Futurism-utställningen på konstmuseet Emma ger en historisk presentation av en avantgardistisk rörelse som kom att förändra konsten på 1900-talet och som speglar den tid vi lever i nu.
En ”vrålande bil som verkar driven av maskingevärsskott är vackrare än Nike från Samothrake” hävdade den italienske poeten Filippo Tommaso Marinetti i sitt konstmanifest i Le Figaro 1909. Det aggressiva manifestet födde snabbt fram en internationell avantgardistisk rörelse som kom att förändra konsten. Det gulnade manifestet samt målningar, affischer, teckningar, möbler och skulpturer finns nu till påseende i konstmuseet Emma. Det är den största utställning om futurismen hittills i Norden med över 150 verk av mestadels italienska konstnärer.
Världen sedd uppifrån
Utställningen visar hur futurismen kan indelas i två skeden. Den vildaste och djärvaste perioden var på 1910-20-talen. 1920-40-talen kom att präglas av en mera politisk laddning i och med många av konstnärerna gick med i Benito Mussolinis facistparti. Man kan dock inte hävda att futuristerna blev lika styrda som till exempel öststaternas socialrealistiska konstnärer, utan de hade mera frihet i sitt utryck. Under det andra skedet fick luftmåleriet (aeropittura) en stor roll i konstskapandet. Målningar med flygvyer finns välrepresenterade i utställningen och visar hur världen öppnade sig. Till exempel Gerardo Dottori och Tullio Cralis skildrar i stora målningar nya kosmiska tolkningar sedda från höga höjder i flygplan. Di Bosso skildrar i organiska träformer hur en fallskärmshoppare landar.
Tidsupplevelsen i rummet
Futurismen var definitivt en spegel av sin tid, man tog fasta på nya vetenskapliga uppfinningar och konstnärerna ville föra fram en ny skönhet som erhölls via fart och kamp. Det oroliga och anarkistiska politiska läget i Italien gjorde att jordmånen var bördig. En ständig förändring och dynamik stod högt i kurs och man beundrade maskiner, våld, krig och anarki. De ville med andra ord förnya konsten från grunden och det skulle ske med helt nya metoder via hanteringen av rum, rörelse och färg. Till detta finns Gino Severinis sprakande färgmålning som bevis. Friedrich Nietzsches funderingar om en övermänniska och filosofen Henri Bergsons idéer som tidsupplevelsen i rummet stod högt i kurs. Till skillnad från kubisterna som avporträtterade den visuella verkligheten runtomkring oss, strävade futuristerna att skildra något inifrån ut. Deras främsta mål av att beskriva en dynamisk och subjektiv upplevelse, framförallt rörelse. Det fanns till och med instruktioner för vilka former och färger som bäst beskrev olika ljud, toner och dofter.
Reseskulpturer för tågkupén
Futuristerna upplevde konstnärsrollen som mångfacetterad; de kunde samtidigt vara grafiker, scenografer, formgivare och poeter. Fortunato Depero gjorde till exempel skulpturer som utgår från bokstäver. I utställningen finns även så kallade reseskulpturer. Efterso man favoriserade att vara på ständig vift ansåg futuristerna att det var behövligt med små skulpturer att ta med sig för hotellrummet eller tågkupén. De futuristiska blomskulpturerna ter sig i sitt formspråk som färggranna waldorf-leksaker.
Futurismen påverkade speciellt surrealismen och dadaismen, men också hela modernismen; en idealisering av det nya och förnekande av det gamla. Man kan också hävda att sextiotalets starka förändringar inom konsten inte kanske skulle ha fått så stark grogrund om inte futuristerna skulle ha förberett marken. Men hur skulle en lika aggressivt inriktad konströrelse som futurismen te sig i dag? Det skulle säkert vara svårt att få samlat konstnärer under ett och samma manifest i dagens konstklimat som så starkt för fram det individuella. Futurismen förebådade den hektiska livsstil och vissa av de värderingar vi i mångt och mycket har i dag. Det skulle vara berikande att i utställningen också få se mera exempel på vad som kom efter futurismen, samt motrörelser; ett kanske mera tydligt frågeställande kring om vi borde varva ned. Vår tids slow-rörelser kommer i åtanke som en motreaktion mot allt detta som futuristerna stod för och sakta farten-fenomenet har märk väl funnits i konsten ända sedan romantiken.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 2012.
Uställlningens konstnärer:
Enrico Allemandi 1910–1984
Cesare Andreoni 1903–1961
R.M. Baldessari 1894–1965
Giacomo Balla 1871–1958
Barbara 1915–2002
Vasco Battistoni 1895–1962
Benedetta 1897–1977
Umberto Boccioni 1882–1916
Arturo Bragaglia 1893–1962
Attilio Calzavara 1901–1952
Francesco Cangiullo 1884–1977
Pasqualino Cangiullo1900–1975
Carlo Dalmazzo Carrà 1881–1966
Arturo Ciacelli 1883–1966
Umberto Primo Conti 1900–1988
Tullio Crali 1910–2000
Francesco Cristofanetti 1901–1951
Fortunato Depero 1892–1960
De Pistoris 1898–1975
Di Bosso1905–1982
Nicolay Diulgheroff 1901–1982
Gerardo Dottori 1884–1977
Leonardo Dudreville 1885–1975
Carlo Erba 1884–1917
Julius Evola 1898–1974
Farfa 1881–1964
Fillia 1904–1936
Achille Funi 1890–1972
Gino Galli 1893–1954
Arnaldo Ginna 1890–1982
Virgilio Marchi 1895–1960
Filippo Tommaso Marinetti 1876–1944
Mario Nannini 1895–1918
Emilio Notte 1891–1982
Pippo Oriani 1909–1972
Vinicio Paladini 1902–1971
Ivo Pannaggi 1901–1981
Enrico Prampolini 1894–1956
Pippo Rizzo 1897–1964
Angelo Rognoni 1896–1957
Romolo Romani 1884–1916
Ottone Rosai 1895–1957
Mino Rosso 1904–1963
Luigi Russolo 1885–1947
Gino Severini 1883–1966
Sibò 1907–2000
Mario Sironi 1885–1961
Ardengo Soffici 1879–1964
Tato 1896–1974
Thayaht 1893–1959
Lucio Venna 1897–1974
Rougena Zatkova 1885–1923
konstkontentan 