Fanny Churberg – som ingen annan kvinna förut, Åbo konstmuseum till 2.9.2012.
1800-tals landskapsmålaren Fanny Churberg visas i Åbo konstmuseum som en personlig konstnär, någon som Helene Schjerfbeck beundrade och vars romantiska idyller talar till oss ännu i dag.
Fanny Churberg (1845-1892) var fennoman och man har sagt att hon målade så som J. L. Runeberg skrev dikter. Hon delade hans syn om människan i naturen och hur man där kan uppnår ett tillstånd av att vara ett med sin skapare. Fosterländskhet och Runebergsbeundran var dock inget ovanligt för sent 1800-tal, men utöver det finns en exceptionell dramatik och emotionell inlevelse i Fanny Churbergs måleri. Bildspråket hon använder sig av är en blandning mellan realism och romantik. Hon målade i kraftiga penseldrag och starka färger för att skildra den finska naturen under olika tider på dygnet och årstider. Återkommande motiv i utställningen är höga berg, vattenfall, mörka moln och åskväder. Men eftersom Fanny Churberg inte fick förståelse bland kritikerna i vårt land avslutade hon abrupt sin konstnärskarriär som 35-åring och började i stället ägna sig åt att förnya konsthantverket i Finland. Churberg var mycket intresserad av folkloristiskt handarbete och ledde föreningen Finska Handarbetets Vänner under 1880-talet. Först trettio år efter hennes död, år 1919 då modernismen börjat få fotfäste i Finland, upptäckte man hennes måleri på Stenmans salong och förundrade sig över vem denna föregångare var. Vissa av hennes verk har till och med beskrivits som impressionistiska.
Liten kvinna bland stora berg
I mitten av utställningen finns ett antal uppförstorade fotografier av Fanny Churberg; en nätt liten varelse med en skarp blick. Hennes person, livshistoria och kontexten kring hennes konstnärskap sätter ofrånkomligen en extra krydda till min utställningsvandring. För knappast skulle raden av landskap efter landskap sätta lika stor prägel om det skulle ha varit frågan om Berndt Lindholms eller någon annan manlig konstnärs landskapsmålningar – kvinnofrågan påverkar vare sig jag vill eller inte. Lätt fladdrar tankarna till en spröd kvinnogestalt utsatt framför ett enormt bergslandskap, samt hur hon envist armbågade sig fram bland sina manliga kolleger. Men ändå känns upplägget av utställningen, ja redan själva utställningstiteln ”Fanny Churberg – som ingen annan kvinna förut” och fokusering på hennes intensiva känsloliv som något för inställsam. Har vi inte sett tillräckligt av dessa ”kvinnoutställningar”, dessa ”bortglömda” 1800-och 1900-tals målarinnor som oftast tas fram som ett slags offer och där det är mera kuriosa aspekter från deras liv som stiger fram än själva verken? Det har varit en stark tendens i museivärlden och konsthistorieforskningen allt sedan 1970-och 80-talen via feminismens framfart att rädda de bortglömda och förbisedda kvinnorna ur historien. Frågan är om detta koncept i denna kontext nu har börjat leva ut sin tid?
Romantiken lappar hål
Trots smärre omak med den ovan nämnda utställningsschablonen upplever jag Fanny Churbergs romantiska månskens- och åskvädersmålningar givande. De skiljer sig markant från de mera realistiska, verklighetstrogna målningarna som visas om vartannat i utställningen. Det är i det romantiska bildspråket som hon tar fram sig själv och sitt så kallade starka känsloliv. Och det är i dessa man kan fånga henne som en modernistisk föregångare. Men vad är det egentligen i det romantiska som berör och varför efter över 140 år? Är det kanske för att romantiken lät människor betrakta livet från en annan utgångspunkt som inte bara främjade den materiella nyttan? Landskapen vi finner i Fanny Churbergs målningar är i mångt och mycket onåbara i dag. Vi behöver inte fokusera kikaren särskilt långt från konstmuseets fönster för att se onormala alger och skövlade skogar, stillheten är borta. Borta är också något i oss själva även om vi är betydligt rikare på många plan. Kanske är det någon form av gåtfullhet som så att säga gott förlorad. Små, små bitar av denna finns att hämta i Fanny Churbergs romantik.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 9.6.2012.
konstkontentan 