Rita Jokiranta, Between Strength and Weakness, Kabelgalleriet till 28.3.2013.
I Rita Jokirantas drömlika verk ger vattnets vågor en dynamisk rörelse, men man tycks aldrig nå stranden.
Hur skulpterar man tid? Eller hur får man någon att känna sig som om man var förlorad i tiden? Dessa tankar föds när jag vandrar runt bland allt det blåskimrande i Rita Jokirantas drömlika och meditativa videoinstallation. Hennes rumsliga installation blir ofrånkomligen en fysisk upplevelse.
På väggarna och i fönstren hänger blåa färgfilter i spegelblank folie. Tre videoprojektioner ger små glimtar av vatten, trappor, galler, suddiga regnlandskap och solkatter på väggen. I bakgrunden hörs lugna toner. Det är frågan om ensamma och tidlösa rum, drömska återblickar på en svunnen tid.
I mitten av galleriet står en gammal svart spiraltrappa i järn som är avkortad. Den tunga järntrappan står som en stabil kontrast bland alla flyktiga bilder. Den ger ett slags historisk dimension, en tidsprägel, annars skulle man vara förlorad i allt det förbiilande, i tiden.
I videoprojektionen på väggen intill verkar skuggan av trappan svänga sig, så att man så att säga vandrar upp och ned och det ger det hela en surrealistisk prägel. I den stora videoprojektionen kontrasteras trappans svarta statiska skugga av ett sidosvängt hav med vågskvalp. Vattenvideon ger antydan till dynamik och fart; mitt i allt det drömlika är man ändå på väg. Men man tycks inte nå stranden.
Vatten förenar och skiljer åt
Vattnet finns med som en röd tråd genom hela utställningen. Det kan man också märka i hela Rita Jokirantas produktion; vatten förenar, men kan också vara något som skiljer åt. Jokiranta, som är bosatt på Åland, men har ateljé både i Stockholm och i Mariehamn, deltog till exempel i Ars 11:s satellitutställning på Åland med en stor videoinstallation som måleriskt fångade migrationen över afrikanska vatten. Hon har sedan 1989 regelbundet haft privat- och grupputställningar i Finland och Europa, senast på Forum Box i Helsingfors.
Rita Jokirantas bilder är ett experiment med narrativitet. Hon undersöker också det avskalade och enkla, blottar det omkringliggande eller det så kallade mellanrummet. Det handlar också om minnet, om hur minnen suddas ut.
På utställningen förekommer en kvinna som står och betraktar världen från ett fönster. Persienner framstår som ett slags galler eller skydd. Det förefaller melankoliskt och ensamt. En säng med två kuddar och solkatter på väggen uttrycker något om längtan. En suddig äldre gestalt med kryckor säger också något om saknad och tid.
Bilar kör emot mig i ett regnigt landskap i den tredje videoprojektionen. Bilarnas konturer och lyktor blir suddiga i allt det våta och svarta runtomkring. Videon projiceras mot en glasskiva som hänger mitt i gallerirummet och skivans genomskinlighet bidrar med en effektfull skuggbild på väggen. Rita Jokiranta lyckas visa hur målerisk och vacker den rörliga bilden kan framstå i ett rum. Hon visar att det finns en verklighet någonstans, men att det är en annan sak hur man ser den.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 19.3.2013.
konstkontentan 