Susanne Gottberg, Du levande, Galerie Forsblom till 20.6.2013.
Susanne Gottberg åstadkommer målningar som likt levande varelser kan omhulda och samtala med betraktaren.
Det är imponerande hur mycket omsorg och eftertanke som ligger bakom Susanne Gottbergs (f. 1964) målningar. Man kan fysiskt känna av den långsamma meditativa process och det mödosamma hantverk som de har krävt. Respekt finns ständigt med på många olika plan i hennes konst, så till den grad att konstnären tycks sträva att behandla målningen likt en levande varelse. Det är en benägenhet som i ett senare skede också möjliggör ett djupare möte för betraktaren. Med finns en ständig vördnad för tillvaron vi lever i, för det stora förunderliga och obegripliga.
Susanne Gottberg grundarbetar i olja och med färgpenna på björkfaner och slipar sedan fram träet. Hon strävar nämligen efter att teckningen ska visa själva träet, det ska inte endast fungera som underlag. Med små medel lyckas Gottberg få oss att upptäcka något som redan finns där; det är med andra ord grunden som föder fram bilden. Detta att hon ger det stumma en röst finns märk väl med som en strävan också på många andra plan i hennes konstuttryck; något som inte har ett eget språk erbjuds försiktigt att tala. Tingen och materialen iklär sig nya roller och de känns som viskningar i ett enormt rum.
Omhuldande möten
I Gottbergs tidigare måleri var det ofta frågan om öppningar, broar som ledde till något annat. Hon visar på Galerie Forsblom att det inte längre är frågan om ”någon annanstans” utan allt sker precis här och nu. Målningen är där för betraktaren så snart han eller hon ställer sig framför den. Den är endast där för mötet och det kan bli svårt att avgöra var målningen börjar och var ens egen verklighet slutar.
En ansiktslös kvinnoskepnad förefaller okränkbar i sin utstrålning. Det mjuka svepande skynket vill mig något, men vi kan inte kommunicera. Ändå påbörjas ett samtal, utan att jag vet om det. Det känns omhuldande. Det är ett samtal som förändrar blicken och får seendet att börja om. Här och nu uppstår en kommunikation och en relation som för fram att vi i grunden är beroende av varandra. En röd tråd på utställningen är ett slags ”omhändertagande”, en omtanke och en hjälpande hand som endast kan ske i mötet människor emellan.
Tidigare har Gottberg bland annat inspirerats av den tyska 1800-talsromantiken inom måleriet. Nu kan man se tydliga drag från renässansen och av Vermeers interiörer och materialkänsla. En gardin med vackra draperingar är placerad mitt i en målning. Den både öppnar och gömmer något samtidigt.
Målningarna blir som portar in i det förflutna, men samtidigt är man starkt här och nu som betraktare och märker hur betydelselös vår snäva tidsuppfattning sist och slutligen ter sig i det stora hela. Det finns en sugande kraft i målningarna, som om de vill dra en med någonstans där jag inte längre är jag. Handlar det kanske om att våga vara i intet? Gottberg utmanar oss att uppleva tomheten och den förväntan som ingår i den.
Innehållet finns i träet
Flera av målningarna som skildrar transparenta dukar refererar till det kännspaka konsthistoriska motivet Veronicas svetteduk: den så att säga ”icke av människohand” målade ikonen. Det är som om Gottberg skulle eftersträva den sanna bilden, ansiktet är borta men innehållet finns i träet.
Den vita bordsduken i målningen Folded White refererar till Leonardos nattvardsbord. I Gottbergs version saknas gestalterna, det som framstår är den rena bordduken. Man kan hävda att det i stället är kvinnan som visat omsorg och dukat vackert som ges plats – det vill säga hennes omhändertagande. I denna målning kan man tydligt märka hur Gottberg utgått från ljuset i sin ateljé och hur det just i den stunden påverkat verkligheten i målningen. Det uppstår med andra ord en ”ett till ett-situation”.
Susanne Gottberg strävar efter att målningarna ska bli användbara för det mänskliga hos oss alla och det berör ofrånkomligen. Hon visar en konkret yta men samtidigt också det illusoriska rummet. Och javisst, en målning är oftast yta och rum, men Gottberg lyckas tydliggöra hur detta påminner oss om oss själva som mänskliga varelser; vi är både yta och rum, men mest yta.
Just nu pågår en större utställning med Susanne Gottbergs målningar på Trondheims konstmuseum.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 28.5.2013.
konstkontentan 