Antti Laitinen, Galerie Anhava till 1.9.2013.
En serie av Antti Laitinens (f.1975) fotografier visar hur han gräver sig ihärdigt nedåt allt djupare i marken, för att sedan efter sju minuter hitta en sten och efter sju timmar en annan och en tredje efter sju dagars grävarbete.
Stenarna finns uppradade som bevismaterial. Som betraktare ställs man inför frågan om det verkligen är så att den sista stenen är mera värdefull; det vill säga blir ett arbete mer betydelsefullt ju mer man svettats av det? Antti Laitinen tar fasta på samhällets värdesystem i en blandning av miljökonst, performance- och konceptkonst.
Tappert och tålmodigt
Laitinen som ställer ut i Aalto-paviljongen i Venedig visar samtidigt nu en retrospektiv utställning på Galerie Anhava. Detta är hans första större separatutställning i Finland. Verken är från nio år tillbaka, med finns också några av verken som visas i Venedig.
Han gör ofta större installationer med naturmaterial där han så att säga tappert och tålmodigt ”opererar” naturen. Det är enformigt, svettigt och mycket arbetsdrygt, men det är en del av processen. På Galerie Anhava ges publiken möjlighet att se golvinstallationen av en ”katalogiserad” skogsplätt, det vill säga olika material från en röjd skog noga ordnad i rutmönster. I Venedig visas fotografier av detta.
Han jobbar också med performance som testar båda de fysiska och psykiska gränserna. Dessa resulterar i fotografier och videoverk. Ett videoverk på Anhava visar hur han seglar över Finska viken i en egenhändigt gjord barkbåt. Han har även byggt sig en egen ö av sandsäckar. Detta verk påvisar på ett nästan humoristiskt sätt äganderättsfrågor samt för också tankarna till sjuttiotalets miljökonst typ den av Richard Smithson. Men denna miljökonst har 2000-talets miljödiskussioner bakom sig.
På utställningen finns också fotografier som dokumenterar hur Laitinen tillbringade fyra dagar i skogen utan kläder, mat eller vatten.
I finsk kontext
Jag upplever Laitinens konst olika i Venedig och i Helsingfors. På biennalen i Venedig framstår han rent av som en nutida Akseli Gallen-Kallela som vill ta fram något purfinskt mitt ibland det internationella. Kanske behövs det något särpräglat nationellt för att ta sig fram i större internationella sammanhang i dag?
Hans verk ter sig ofrånkomligt annorlunda i en finsk kontext, det vill säga mitt i centrala Helsingfors. Tankarna dras i detta sammanhang automatiskt till hans plats i den finska konsthistorien. Speciellt fotografiet, självporträttet med en hand uppstickande ur ett träsk för tankarna till Ilkka-Juhani Takalo-Eskolas performance i myrmarker.
Laitinens som testar fysiska och psykiska gränser bär också en ådra av sjuttiotalets kroppsplågande performancekonst. Det ligger något av en ”vi är ändå ett med naturen”-ideologi över det hela. Den konceptuella biten i hans verk känns meningsfull, men på något sätt känns bildspråket som något föråldrat och miljöpolitiken framkrystad.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 27.8.2013.
konstkontentan 