Nathalie Djurberg & Hans Berg: Iskallt och animaliskt

Nathalie Djurberg & Hans Berg, Helsingfors konsthall, Helsingfors festspel. Till 10.11.2013.

Det är frånstötande, våldsamma och brutala scener. Överraskande, inbäddat som det är med barnsliga dockor i lera omgivna av mjukt madrasstyg. Damen bredvid mig suckar djupt och väljer att gå vidare, hon vill helt enkel inte ta del av hur en grotesk, fet manskropp i en kylig cell skiter ut en stor apa, eller hur en kvinnokropp föder ut en kantig noshörning.

Det perversa följer en i nästa video­installation, mjukt inbäddad i madrasser så att man kan sitta ”avslappnat” tätt intill, likt ett dagisbarn på sagostund. Här jagar en eskimåkvinna febrilt en valross, slår kniven i den upprepande gånger och öser sedan frenetiskt ut inälvorna. För att sedan sy in sig själv i huden och simma i väg djupt ned i ishavet.

Scener från det undermedvetna
Svenska Nathalie Djurberg (f. 1978), som är bosatt i Berlin och har gått Konsthögskolan i Malmö, slog igenom med sin stora surrealistiska paradisträdgård på huvudutställningen på Venedigbiennalen 2009 då hon blev tilldelad Silverlejonet som ”mest lovande unga konstnär”. År 2008 blev hon årets unga Carnegiestipendiat och deltog i Carnegieutställningen med en lekfull och brokig film med dockor agerande i en modevärld.
Djurberg har valt att mestadels arbeta med händerna i dagens teknologi­upptagna konstvärld. Hon använder sig av leranimationens lilla, intima värld för att syna större frågor. Djurberg använder sig ofta av våldsamma element och det sexuella i sin bildvärld.

Hennes partner Hans Berg (f. 1978) har tillfogat psykedelisk musik till hennes verk sedan tio år tillbaka och hans musik bidrar ytterligare till de starka effekterna. Scenerna kommer från det undermedvetna och visar människans mörka sida. Det fysiska våldet är för Djurberg ett sätt att skildra det psykiska våldet, som allt som oftast kan vara mycket svårt att gestalta eller forma ord kring. Det är en balansgång mellan det fragmentariska och ett berättande och det tycks finnas en strävan att bearbeta större sociala trauman i vår värld.

Fragmentarisk berättelse
Utställningen på Konsthallen formar en slags berättelse, som också fungerar som en loop. Jag väljer att läsa den så att man först vandrar in i en stor ljus kub, där man kan sitta på golvet omgiven av Bergs maniska toner och Djurbergs sinnesvidgande runda former och färger. Sedan kommer man vidare till en animation där en svart kvinna frenetiskt försöker gräva i marken, men avbryts av tre ormar som håller på att äta upp sig själva.

Berättelsen fortsätter sedan till en slags födelseinriktad scen där både en kvinna och en man föder fram djur. I nästa videoinstallation väljer en eskimåkvinna att brutalt infoga sig i en djurkropp och leva djurliv. I den stora salen kommer man in i ett slags kristalliserad undervattensvärld med uppradade isskulpturer och två videoprojektioner där en vit och en svart kvinna tampas med djur.

Utställningsrundan avslutas oväntat med en oskyldig vit kylväska som spottar fram positiva ljudeffekter och visar en video med olika glassar i frysväskans botten.

Bisarrt, men allt tycks ändå hänga ihop. En berättelse, eller fragment som var och en själv kan forma till sin egen värld – om man så vill.

Är då det fula det enda medlet att avslöja ondskans närvaro? Oftast är det så att skräck får försäljningen att skjuta i höjden – skräck uppskattas just för att det är intressant och upphetsande. För att inte tala om när det blir en hyllning till ondskan. Lyckligtvis är fallet ändå inte så med Djurbergs konst på Konsthallen.

Camilla Granbacka

Publicerat i Hufvudstadsbladet 17.9.2013.