Anni Laakso, Foam, Galleri Muu till 29.9.2013.
Anni Laaksos människogestalter kan vara allt från blodiga politiker, stridande gatpojkar till så kallade showgirls som är inhöljda i tunt strumpbyxtyg.
De ser alla mycket tafatta, borttappade och opersonliga ut. Ett gjutet verk skildrar en man med uppsvälld mage och Pinocchionäsa som ligger och tar igen sig: ett tydligt konsumtionsvrak. En kontrast till detta och på ett annat sätt rörande är en utslagen mormoder på golvet.
Skulptören Anni Laakso blottar på ett varierande sätt våra värderingar genom ynkliga figurer i naturlig storlek gjorda i polyuretan. Konstnärens handlag får tydligt företräde och skulpturerna ger nästan intryck av att vara sköra skissteckningar. Hon får dem att framstå som barometrar som på ett effektfullt sätt skildrar resultatet av en ständig profitmaximering i vårt samhälle.
Laakso blottlägger och avslöjar på ett avskalat sätt något som oftast är ganska osynligt, det vill säga hur ett ständigt effektivitetssökande ändå resulterar i något gravt och konkret bakom kulisserna och som påverkar på många olika plan i samhället.
Laakso, som bedriver doktorsstudier vid Bildkonstakademin, behandlar oftast frågor kring miljön och våra värderingar i samhället, både på ett mikro- och makroplan. Hon använder sig ofta av engångsmaterial som inte lämpar sig för återvinning såsom förpacknings- och isoleringsmaterial.
Provisoriska verk
Hon har tidigare bland annat gjort campingvagnar och kapsyler för flyktingar. Dessa skulpturer är också ett slags kommentar till effektivitetssamhället och hur man allt mer skär ned på allmänna utrymmen i samhället där man kan vistas utan ett egentligt syfte eller mål.
Kojor och temporära bostäder tycks var en röd tråd i hennes produktion. Men också saker i ett slags kreativt uppbyggnadsstadium, så att själva processen ges utrymme. Hennes verk är ofta provisoriska till sin karaktär och de kan lätt förvandlas till nya verk. Något som också bekräftar en uppfattning om världen som en plats för ständig förändring.
Liknande idéer och material förekom för några år sedan i en utställning på Galleri Sculptor. Då var det mera frågan om kuber och tärningar i polyuretanskum som samlat på sig avfall. Med fanns också en installation skildrande våld och mobbning. Hon har nu gått vidare på tematiken och karvat fram två sköra, trasiga kroppar i detta skummaterial. Både den misshandlade och provokatören tycks falla i bitar.
Polyuretanet för tankarna till problemavfall och något ohälsosamt, med tanke på att det är ett skum som ofta används som isoleringsmaterial i så kallade mögelhus.
Publiken görs också delaktig. Man kan sätta sig vid ett bord och fritt forma svar på frågan ”Vad är samhället?” i modellera.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 29.9.2013. http://gamla.hbl.fi/kultur/recension/2013-09-24/503841/konstrecension-samhallets-baksida-i-skum
konstkontentan 