Jorma Puranen och Ida Palojärvi: Avslöjande negativ

Jorma Puranen,  Landscapes in Full Color, Rehearsals for a Good Life; 
Ida Palojärvi, Från bergets inre, Galerie Anhava, till 27.10.

I Jorma Puranens nya fotografiserier ges det retuscherade företrädet.

Jorma Puranen (f. 1951) lyckas visa tvetydigheten, alltings baksida och han blottlägger tidens gång. De monokroma fotografierna av gamla glasnegativ som han hittat på arkiv leker med ljus och skugga och har något mysteriefullt i uttrycket.

Utställningen för fram ett slags fotonegativens biografi och räds inte fåror, ärr eller skavanker. Allt får synas. Puranen visar också hur själva retuscheringsstrecken framstår som en seriös skiss i sig.

Puranen tar ofta intryck av 1700- och 1800-tals måleri. Likt en romantikens målare vill han fördjupa sig i det pittoreska, det sublima och det hemlighetsfullas väsen.

Vissa av verken i utställningen är fotografier av 1800-tals naturvisioner i en bok, men fotograferade genom mellansidornas silkespapper. De andra av Puranens nya verk är fotade genom fotografiska negativglas och detta ger en genomskinlig effekt.

Verket Toriseva framstår som ett romantiskt grafikverk. Det ligger något runebergskt över denna landskapsvy; Toriseva är en ort som nationalskalden refererade till i Fänrik Ståhls sägner. Detta är egentligen Atelier Nyblins foto av Werner Holmbergsskildring av platsen från medlet av 1800-talet. Alla fåror och skavanker i glasnegativet får synas och det ger ett levande intryck.

Men denna romantiska landskapsvy skulle te sig mycket annorlunda på Galerie Anhava om det skulle vara en målning. Puranens verk är ypperliga exempel på hur fotografiet som medium i dag tillåter konfliktlös skönhet på ett annat sätt.  Den reguljära, konfliktlösa skönheten i naturen blir märk väl lätt kitsch och är inte längre gångbar inom konsten på samma sätt. Därför måste den bearbetas för att bli intressant.

Ljusspel visar tidens gång
Puranen blev känd via sina fotografier av lappländska motiv och hur han filtrerade nordisk natur genom kulturhistorien. Han har även fotograferat äldre porträttmåleri och låtit en stark blixtreflektion tala högt i de mörka bilderna.

Han har till och med gått så långt med det hela att han själv målat skivor svarta för att sedan föra ut dem i naturen och låta landskapet omkring spegla sig i den blanka ytan för att sedan fotografera ljusspelet och reflektionen på skivan. Det är som om han vill med ljusreflektioner påvisa tidens gång. Och att historieskrivning egentligen är en omöjlig uppgift; allt är i kontinuerlig förvandling och beror på den kontext det hela upplevs i och hur till exempel ljuset faller för stunden.

Han lyckas visa att den enda verklighet som kan fastna på ett fotografi är ljuset. Ljuset som strömmar in i kameran.

I serien Museum Meditations blottlägger han 1940-talets kändisars skavanker likt sår. Likt röntgenbilder låter han retuscheringarna synas som ett slags skissteckning. De ser nästan skrämmande ut; här visas skönhetens baksida, Puranen avslöjar och förtydligar.

Med finns bland annat presidentfru Ryti, Metro-tytöt och en balettdansös, men också icke-kändisar. Gerda har en vacker vit eller egentligen svart blus med välutförda knappar och rosett, håret är rullat i fyrtiotalsanda. Det ger ett prydligt intryck, men hennes ansikte är förvrängt likt en kladdig mask med ihåliga ögon.

Doris ser ut att ta fart ut i rymden hållande två älvaliknande vingar bak på ryggen. Med finns även dubbelbilder av ansikten. Det paradoxala i dubbelbilderna är att det icke-retuscherade ansiktet framstår som mycket vackrare än det retuscherade.

Ett bättre liv
I serien Rehearsal for a Good Life kan man bland annat urskilja skidande grupper i lappländska landskap, ett sjukhus i rött eller en prickig mikroskopaktig mörk bild som har med virus eller skimrande nätter att göra. Eller en abstraherad, målerisk framställning av en silhuett som tycks sola på en badstrand. I denna serie finns en strävan mot ett bättre liv.

I galleriets studio visas Ida Palojärvis (f. 1981) installation, som också har med seende att göra. När man vandrar in ges ögat för en stund tillträde till ett slags vit landskapslik väggfris. Men strax ögat vant sig släcks belysningen och man står plötsligt halvt osäker i totalt mörker.

Detta blir den så kallade negativsidan i relation till Puranens verk och dessa två konstnärer samspelar väl i galleriet.

Camilla Granbacka

Publicerat i Hufvudstadsbladet 14.10.2013.