Den 7. vågen – Bildkonstens Wihuri, Helsingfors konsthall till 25.11.
Det påstås att Jenny och Antti Wihuris fonds konstsamling hör till de mest betydande i Finland. Oftast ser man att fonden har varit i ett tidigt skede ute och köpt de kanske bästa verken från galleriutställningar. Bland annat konstexperten professor Leena Peltola (1921-2008) påverkade i över fyra decennier samlingens prägel. Fonden, som nu fyller sjuttio år, har donerat sin samling på över 3 000 verk till Rovaniemi konstmuseum, men ett urval ges till påseende i Helsingfors konsthall. Man kan med andra ord smått fingra på resultatet av maktscenen i den finländska konstvärlden. Ett sammanlänkande fenomen tycks vara det enkla och harmoniska i uttrycket istället för det stridslystna eller fräcka i många av verken. Kanske kunde man hävda att en uppbyggande strävan och en vilja att leva förs mera fram. Bildkonstnären Jukka Mäkelä, som för övrigt är medlem i fondens inköpsnämnd, fick i uppgift att välja cirka 100 verk ur samlingen. Han har valt att betona verk från 2000-talet som inte har visats så mycket tidigare och det har resulterat i mycket olika verk i ett och samma rum. Det första intrycket när man stiger in i konsthallen är att det är för tätt hängt och det verkar svårt att hitta någon ledtråd i hängningen. Men efter hand börjar berättelser och stämningar växa fram i de olika rummen. Det är fascinerande att se hur två helt annars olika verk plötsligt kan spegla varandra på ett helt nytt sätt. Verken får stå i överraskande dialoger med varandra och ett verk kan därmed öppnas på ett helt nytt sätt för betraktaren. Några av verken kan man nästan våga påstå kommer mera till sin fördel i en helt ny dialog.
Utställningsarkitekt Hannele Grönlund har med andra ord gjort ett utmärkt jobb i att sammansätta de mycket olika verken i olika rum med olika stämningar och berättelser. Det är mycket hennes hand som formar utställningsupplevelsen. Mari Rantanens färgsprakande orientaliska mönster är till exempel placerade bredvid Jaakko Rönkkös kinetiska formation. Det är intressant att upptäcka hur man kan upptäcka att Rönkkös formationer går igen i Rantanens målning och att man börjar uppleva de kinetiska banden i Rönkkös verk som halvt orientaliska. Kari Cavéns stora vita trähjul med gungstolar synkroniserar med det vilda och hysteriska som utstrålas från Janne Räisänens måleri och det dekadenta och romantiska i Heikki Marilas stora svarta blommålningar. Anne Koskinens små speglar passar bra tillsammans med Stiina Saaristos groteska femme fatale-kolteckning. I ett annat rum rör sig hängande magneter sövande över finkornig sand på golvet i konstnärsduon Nisunen & Grönlunds installation. Luften och betraktarnas rörelser påverkar magneternas pendlande, men den mellersta magneten som hänger från taket står tydligt och konsekvent på ett och sammaställe. Denna minimalistiskt lagda golvinstallation talar ett tydligt språk med Matti Kujasalos randiga och konsekventa målning och Päivi Takalas måleriserie av flygplansfönster, fastän bildspråket och dimensionerna är helt olika. Den största utställningshallen domineras av Pekka Jylhäs stora spegelinstallation där en liten gris tycks ifrågasätta livet. I konstrast till denna spegel kan man hitta en rad konstruktivistiska och abstrakta målningar på andra sidan salen, allt från Carolus Enckells, Lars-Gunnar Nordströms och Antti Ojalas målningar. Med finns även äldre målningar av Sam Vanni. Raden av målningar blandas obehindrat av Pekka Nevalainens och Marko Vuokolas fotokonst. Markus Kåhres intima och meditativa videorum tycks innefatta en del av stjärnhimlen och får en att stanna upp och fånga dammkorn med blicken eller är det stjärnor och samtidigt känna sig mycket liten inför universum. Passande nog står Tommi Toijas skälvande lilla pojkskulptur i ett hörn utanför rummet. Kim Simonssons vita soldatbarn i keramik står igen ihärdigt och vaktar Santeri Tuoris videoprojektion med ett flyktigt barnansikte på väggen.
I utställningen finns endast dessa två videoverk av Kåhre och Tuori. Fotokonsten är också föga representerad i utställningen. Man kan fråga sig om detta på ett trovärdigt sätt speglar den finländska nutidskonsten. Eftersom Jukka Mäkelä själv representerar målarkonsten som bildkonstnär kan man dra paralleller till hans val av mestadels målningar. Kvaliteten i de utställda verken kan man dock inte klaga på. Utställningen är ett tydligt exempel på hur ett konstverk som är tillräckligt bra egentligen kan placeras bredvid så gott som vilket annat bra verk som helst. Ett bra konstverk ska med andra ord kunna länkas till i stort sätt de flesta aspekter av livet samtidigt.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 13.11.2012.
konstkontentan 