Konstnären i bilden, Amos Andersons konstmuseum till 3.2.2014.
Vi lever i en tid av då vi ständigt levererar bilder på oss själva. I både litteraturen och sociala medier har både det självutlämnande och det personliga gjorts till ren business. Vad är det då för skillnad på Facebooks egocirkus och konstnärers bilder av sig själva?
På Amos Andersons konstmuseum pågår en mindre utställning med självporträtt från museets egna samlingar. Det är frågan om inhemska målningar och teckningar från början av 1900-talet till i dag. Konstnärerna i utställningen uttrycker mycket olika syner på sig själva. Några vill vara eleganta, intellektuella, andra har en mer skoningslös blick på sig själva. Porträtten kan förmedla “Så här ser jag ut” men också “Så här ser jag på mig själv här och nu” och så önskar jag att andra ser mig. Jalmari Ruokokoski har valt att gestalta sig med två kvinnor i bakgrunden i 1910-talets färgsprakande modernistiska anda. Felix Nylunds tolv teckningar är intressant som serie, hur han lyckas få ögonen att tala. Vissa konstnärer betonar den egna utvecklingen. “Vem är jag, vem vill jag vara och hur gör jag för att nå dit?” Jag grips av Rabbe Enckells nästan karikatyrmässiga sätt att gestalta sin situation bland två kvinnliga kritiker; Signe Tandefelt och Sigrid Schauman. Hans ansiktsuttryck är intensivt och halvt desperat. Åke Mattas bild av sig själv i taxin efter en våt kväll påvisar något självdestruktivt.
Vad är det i det egna ansiktet som är så väsentligt? Så gott som alla målare under de senaste femhundra åren, oberoende av stil och form, har förr eller senare valt att måla sitt eget ansikte och sin egen kropp. Varför? Ansiktet är ofrånkomligt en mycket laddad kroppsdel. Via vårt ansikte tror vi oss få fram så gott som hela vår identitet; ansiktet är i princip jaget ikoniserat. När man arbetar med självporträtt, infinner sig naturligt ett samtal kring självbild, självförtroende och roller.
Könsfördelningen i utställningen är historiskt förväntad. Intressant blir det att jämföra kvinnors och mäns olika sätt att gestalta sig själva. Katy Gullström har valt att avbilda sig i köket, och verket går också under namnet Hushållerskan. Bordsduken har hon framställt som levande av färg mitt i allt det strikta omkring. Spegeln är en viktig del i kvinnornas självporträtt. Att bli betraktad är för många kvinnor svårt att skilja från vilken bild de ger av oss själva. I Pauliina Turakka Purhonens målning av sig själv tycks hon stå på sin egen bild, och hon ser sig i spegeln iklädd en bak och fram vänd jeanskjol. Det kan handla om att definiera jaget i relation till en omvärld fylld av förväntningar och strukturer. Samt om att skapa eller förändra sin jag-bild; Henrika Laxs självporträtt består av fem bilder på rad. Synen på sig själv varierar, ibland är hon nästan helt utsuddad från bilden, vilket för tankarna till Schjerfbecks sätt att gestalta sig själv i ett senare skede av livet. Lax förefaller vara på flykt från något, möjligen sig själv? Det slår mig att stora delar av människans historia har varit spegellös. Speglar var inte var allmänt förekommande förrän så sent som på artonhundratalet. Detta innebär inte att människan i den spegellösa kulturen inte såg sig själv, utan hon såg sig själv på helt andra ställen och på helt andra sätt; nämligen i den andres ansikte.
Utställningen ger också en möjlighet att reflekterar över våra möjligheter att se andra i oss själva – och tvärtom. Henry Wuorila–Stenbergs porträtt balanserar dramatiskt mellan livet och döden. Hans stora bild av ett illamående jag i helbild och bakom finns en brungrön bakgrund. Ansiktet är förvrängt av smärta och han framställer sig som hudlös, köttslig och mycket sårbar. Sam Vannis porträtt av den unga Tove Jansson från tidigt fyrtiotal visar en ung dam som konfrontrerar betraktaren på ett igenkännande och granskande sätt. Vad är det blicken säger? Möjligen att “detta är jag”, “se mig”. Men också “jag är en annan: jag är som du”.
Självporträttets spänning, det som utgör dess värde och mening, uppstår i området mellan det konstnären är för sig själv, och det han eller hon är för andra, som i självporträttet smälter samman till ett enda uttryck. Jag berörs av Sigrid Schaumans lilla porträtt där hon står ansiktslös bakom ett staffli. Fastän ansiktet saknas säger porträttet i sin helhet så mycket mer om henne. Det tycks lysa omkring det hela. Jag grips också av stämningen som Sulho Sipilä för fram i sitt porträtt, i en biedermeiersk interiör med julgran. Porträttet uttrycker ensamhet; julgranens ljus har slocknat, platsen på soffan bredvid Sipilä gapar tom och det är som om hela bilden vill suga till sig närvarande ögon.
Många av bilderna säger “vem är jag?”, men några, särskilt manliga konstnärer halvt skriker “Här är jag!” De nutida konstnärerna verkar istället vilja provocera oss som betraktaren med frågan “vem är du egentligen?”. Jag inser utställningens kraft som medium. Att exempelvis studera dessa bilder i en bok vore tämligen ointressant. Genom att vandra runt och fritt umgås med dessa bilder, som ryckts ur sitt sammanhang uppstår något nytt. Självporträttet i sig är en outtömlig källa och ett mycket intressant utställningstema, men tyvärr ger inte enbart verk ur samlingen den dynamik och kraft i helheten som kunde ha nåtts. Och då menar jag mera inlånade verk och ett vidare tidsspektrum, med flera nutida verk och kvinnliga konstnärer.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 23.11.2013. http://gamla.hbl.fi/2013-11-23/531726/portratt-fran-insidan
konstkontentan 