Jeppe Hein, There are no Ordinary Moments, Amos Andersons konstmuseum till 13.1.2014.
Den danske Ars Fennica-pristagaren Jeppe Heins verk lever upp endast genom betraktarens delaktighet. Han vill föra fram det ordinära som extraordinärt och locka oss att häpna över de små sakerna i livet.
Kanske minns du hans vita parkbänkar utanför Kiasma för några år sedan, sneda, vinklade och inbjudande till lek?
Jeppe Hein (f. 1974) har skapat ett flertal offentliga konstverk, miljökonst till olika delar av världen: konstverk med speglar eller vatten, sociala bänkar som smälter väl in i omgivningen och ger förbipasserande ett tillfälle att vila sig och ladda upp.
Nu visas den internationellt etablerade Jeppe Heins verk för första gången i större omfattning i Finland och det är frågan om både äldre och nyare verk, akvareller, skulpturer och installationer.
Väggarna i Amos Andersons konstmuseums första våning är målade i olika färger enligt Goethes färglära: ett rum i rosa, ett annat i djupt grönt och ett i starkt blått. Det första intrycket jag får när jag stiger in i utställningen är ett slags spa-känsla: färgrum för själen och en strävan till välbefinnande. Det är över huvud taget ganska få verk på utställningen och det lämnar mycket rum till besökaren. Det är frågan om rum att spegla och granska sig i, för här är det betraktaren som har huvudrollen.
Gå upp i rök
Jag sätter mig på en kub framför en stor spegel. Kuben reagerar på viktförändringen och börjar producera en vit dimma. Snart går jag bokstavligen upp i rök, svävar bland moln eller kan inte se mig själv och min situation tydligt. Plötsligt är det kvävande vita borta och jag ser mig kristallklart igen.
En liknande känsla kan förnimmas framför en stor spegel som tycks darra när man står på ett visst avstånd ifrån den. Men längre bort från och närmare spegeln kan man se sig tydligt igen. Vid en punkt är alltså allt obekvämt otydligt och suddigt, men Hein visar att man har en möjlighet att välja var man står och hur man ser.
Man kan hitta spår av minimalismen och Arte Povera i Heins verk, som i användandet av kuber, speglar, stål, glas och neonlysrör. Lysrören formar meningar, ett slags affirmationer som bland annat påstår att ”There are no ordinary moments” och ”You don’t have to be perfect to be here”.
Ångestladdad självreflektion
Jag vandrar runt i en sluten cirkel av facettliknande speglar. Facetterna är svängda så att jag hela tiden kan se flera dubbletter av mig. Månne det känns så här att gå i terapi – att ständigt vara tvungen att idissla sig själv, en kvav känsla av att inte komma någon vart?
Utanför cirkeln av speglar är allt annorlunda. Där är det mycket mera splittrat och öppet, jag ser bara små flimmer av mig själv – när jag så att säga fritt väljer att se.
Självreflektionens cirkel är sugande, stark och komplicerad att vistas i. Men Hein visar tydligt att detta är den enda vägen om man vill upptäcka något väsentligt. Dessa verk med speglar samt dimstolsverket förefaller vara de mest ångestladdade på utställningen.
I det blåa rummet kan man trampa en motionscykel och bokstavligen föra fram ljus på övriga besökare. En kedja med glödlampor vecklar ut sig till ett tält och man kan ställa sig mitt i ljustältet och få känslan av att vara speciell en stund.
Alltför tydliga verk
På pressvisningen och över huvud taget i texter kring Hein vill man tydligt framhålla att konstnären har lidit av en burnout och att han måste avhålla sig från stress. Vetskapen om att han haft utmattningssyndrom och velat skildra sin väg tillbaka till livet leder ofrånkomligt min vandring genom utställningen och tyvärr förefaller det hela för tydligt.
Installationerna har en tendens att veckla ut sig som ett slags broschyrer, snarare än att suga in en i själsliga, djupa och insiktsfulla bilder. Det är säkert meningen att bilden ska finnas eller födas i betraktaren, genom delaktighet och närvaro i utställningen. Men jag har svårt att hitta den på ett sådant sätt att den skulle tillföra någon ny insikt.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 19.11.2013.
konstkontentan 