Annika von Hausswolf, Time Out photography and About, Helsinki Contemporary till 22.12.2013.
Annika von Hausswolff begrundar den digitala bildvärlden och dess skillnader mot den analoga.
Annika von Hausswolff (f. 1967) slog igenom i mitten av 1990-talet med färgfotografier av nakna och utslängda kvinnokroppar i vildmarken, fotografier vars bildspråk låg någonstans mellan sekelskiftesdröm och kriminalrapport.
En typisk von Hausswolff-klassiker är färgfotografiet Tillbaka till Naturen av en flytande kvinnokropp i ett träsk. Här finns tvetydighet, skönhet och groteskeri i en och samma bild.
Hennes svävande stolar, barn med motorsågar, utsatta kroppar utan ansikten, underkläder på fel ställen och fördragna gardiner har starkt fört fram den nordiska fotokonsten på den internationella konstarenan.
Dessa bildserier ville länge diskutera feminism och maktstrukturer i samhället. Kanske minns ni hennes stora utställning på Åbo konstmuseum för fyra år sedan?
Opererar i fotografiet
Konstnären visar nu ett helt annorlunda uttryck. I sin nya svartvita serie begrundar hon den digitala bildvärlden och dess skillnader mot den analoga. Fotografiets speciella logik är grunden i hennes arbete. Hon opererar nu i själva fotografiet likt en detektiv som ska lösa ett mysterium.
Bevismaterialen ställs kallt, detaljerat och noggrant ut. Hon visar till exempel de yrkesredskap som har varit de centrala i den analoga bildprocessen. I utställningen finns flera vitriner med beskärningsverktyg för pappersfotografier.
I ett svartvitt fotografi har en fläck lämnats vit och tom. Ett annat fotografi skildrar en fågelklo som återupprepas i en spegel. I en skog står plötsligt en vit filmduk. I ett annat fotografi håller två händer upp en grå skiva. En inramad demolerad stålpersienn formar ett slags tredimensionellt fotografi.
Alla dessa ”detaljer” avbryts plötsligt av en större serie på femton svartvita bilder av övergivna och förfallna amerikanska förortsvillor. Detta är ett slags fortsättning på en serie av övergivna industrier som von Hausswolf gjorde för några år sedan tillsamman med Jan Jörnmark, för att försöka greppa finanskrisen och globaliseringen.
Torrt som papper
Bredvid dessa mera gripbara husdokumentationer hänger en bild av en kvinna i en rättsprocess. Bilden formar en triptyk. Kvinnan iklädd grå dräkt har inget ansikte och leds av en kvinnlig polis. Det är som om man kan återupptäcka detaljer från utställningen i denna triptyk: det gråa, tomheten, presentationen i sig och trovärdighetsfrågan.
Utställningen är en helhet och det förefaller inte lönsamt att ta ut ett verk och endast koncentrera sig på det. Det är bilder som försöker förstå, spjälka upp en fotografisk erfarenhet.
Hela konceptet påminner något om Heli Rekulas Hemingway-tolkningar på samma galleri för några månader sedan. Rekulas produktion har likaså radikalt ändrats från det kroppsexplicita till något tystlåtet konceptuellt och undersökande. Likheten i dessa två, men även själva uttrycket i sig upplever jag som en upprepning och ostimulerande – torrt som papper.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 10.12.2013. http://gamla.hbl.fi/kultur/recension/2013-12-10/539881/konstrecension-fotografiet-som-mysterium
konstkontentan 