Jukka Korkeila, Odotan tulevan maailman elämää, Helsinki Contemporary till 2.2.2014.
Det finns ett slags vördnad för livet i Jukka Korkeilas groteska och fetischistiska målningar.
Någon sade i förbifarten att Jukka Korkeila (f. 1968) är en av Finlands bästa målare just nu. Varför i så fall? Man kan undra varför man egentligen vill se dessa målningar av groteska, medelålders män med svullna magar och penisar? Ljus och clowner luckrar upp det hela ibland, men mest har fokuseringen varit på kött och åter kött inbakat i en postmodernistisk anda.
Korkeila gjorde sitt genombrott på 1990-talet och hans målningar är långtifrån tysta. Han tycks nu vara inne i en förändringsprocess, där han mer och mer strävar efter att uttrycka något om andlighet i sina bilder.
För två år sedan ställde Korkeila ut målningar som gick under rubriken ”jag hör inte bara till mig själv”, och ville säga att vi alla är beroende av varandra här i världen och att vi egentligen inte äger någonting utan allt vandrar i ett ständigt kretslopp.
En del av galleriet bestod av tomhet, violetta väggar, vit rök och en ljusstråle. Denna utställning fortsätter i samma fotspår. Han har ytterligare förenklat bildspråket och går mer och mer mot det rumsliga och andliga teman – mindre kött så att säga.
Katolska böneramsor
Korkeilas måleri och teckningar har spjälkats upp i installationer, vissa av verken är målade direkt på väggen och utställningen bildar därför en enhetlig värld som man kan dyka in i. Detta medför möjligen en annan erfarenhet mellan betraktare och verk. Med finns hela väggar med katolska böneramsor på latin, färgade i neon. Det andliga billigstämplas och man tar till sig det hela på ett klart och tydligt sätt.
Jukka Korkeila ser döden i vitögat. Det ligger ett slags vördnad för livet mitt i allt det groteska och fetischistiska. Även om själva utställningsnamnet talar om en dröm om livet efter detta förefaller uttrycket det motsatta. Vissa av ansiktena är suddiga. Det är något som inte står rätt till i bilderna, något tycks har hänt.
Speciellt fastnar jag för den stora röda målningen Valoa ja elämää. Den utstrålar en viss tilltro till livet, även om det samtidigt finns en motsatt laddning i bilden. Ett annat verk i rött med en man med bar överkropp och barnslig, naiv blick hållande en blomma under en välsignande hand, inger tilltro samtidigt som det finns något oroväckande i bilden. Också i andra bilder framkommer människans mörka sida, även om konstnären visar ljuset.
Bubblig strävan framåt
Expressionismen är ett mycket egocentriskt sätt att måla och detta bekräftas extra tydligt i Korkeilas konst. Målningarna tycks vilja rymma ut i gallerirummet; ett tyst, introvert människosläkte får plötsligt skrika ut. Vissa av mansansiktena liknar konstnären själv – ett slags självporträtt. Målningarnas namn hänvisar dessutom till existentiella teman. Trots att det groteska är till en viss del frånstötande så övervinner den röda energin i bilderna. Livet går vidare och sättet han skildrar denna livsvilja tilltalar mig. Det är en bubblig och frän strävan framåt.
Konstnären visar sig mitt i livet, accepterande; han lever och går prompt vidare – utan att visa tomhet eller glömma det som varit.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 21.1.2014.
konstkontentan 