Hannele Kumpulainen, Fågelns plats, Konstsalongen till 19.2.2014.
Vad händer med blommor som hastigt ryckts upp ur jorden, kan de planteras om? Hur växer sedan deras nya frön i främmande jord? Bildkonstnären Hannele Kumpulainens (f. 1965) mormor tvingades lämna Karelen under kriget och hon lärde sig aldrig finska i sitt nya hemland. Konstnären försöker greppa de konfliktfyllda minnen som en påtvingad kulturell separation framkallar. Det skildrar hon likt ett illusoriskt spel med sönderrivna dukar och dolda hemligheter infogade i glaslådor. Fragment har rivits lös från motivet för att hamna på en glasskiva framför eller så har konstnären helt gått lös på målarduken och gjort hål i den. Kumpulainen utforskar djupverkan genom att måla motivet delvis på glaset och på duken bakom. Hon för via detta en dialog med det förgångna, vad som sätts i vårt minne och vad finns i nuet. Hur svårt det egentligen är att greppa verkligheten på ett rätt och sanningsenligt sätt.
Det är ofta frågan om sönderrivna blomstjälkar som sedan blivit omplåstrade. Med finns även trasiga landskap och leriga, tomma hål. Jag tycker hon lyckas skildra detta utan att det förefaller sentimentalt. Som betraktare vrider och vänder man sig framför glaslådorna för att få den så att säga hel. Men det lyckas inte. Blomstammen kvarstår som styckad och landskapen är fulla med skavanker och hål. Först vid tillräckligt långt avstånd från bilden förefaller den helare och ger ett annat, nytt intryck – allt tar sin tid och plats. I större målningar handskas hon med olika blåa valörer. En fågel flyger fritt i skyn – så lätt det verkar, himlen är öppen och ägs av ingen. Ladogasjön får agera symbol för mera smärtfyllda minnen i ett känslofyllt kartografiskt förhållningssätt, ett så kallat medvetandets geografi. I den stora blåa målningen vid namn Fostervatten är en större sjö förenad med en mindre med något som ser ut som en navelsträng. Mikro- och makrokosmos blandas och betraktaren förvandlas plötsligt till en fågel i galleriet som får ta del av allt i flygbild.
Fåglar, kläder och deras textur invävda i en konsthistorisk kontext är något som återkommer i Kumpulainens måleri och i grunden finns ett konceptuellt förhållningssätt. En målning av Gerard Richter föreställande hans dotter Betty bärande en rödmönstrad frottémorgonrock har särskilt präglat Kumpulainens skapande. Hon infogar fragment av tyger också i denna utställning. Det är frågan om karelska broderier som lösryckts från sitt ursprungliga planerade broderimönster. Karelens färger, svarta och röda abstraktioner har placerats fritt i målningarna. Vissa kastas hit och dit och verkar inte ha funnit sin plats ännu.
Fåglar, kläder och deras textur invävda i en konsthistorisk kontext är något som återkommer i Kumpulainens måleri och i grunden finns ett konceptuellt förhållningssätt. En målning av Gerard Richter föreställande hans dotter Betty bärande en rödmönstrad frottémorgonrock har särskilt präglat Kumpulainens skapande. Hon infogar fragment av tyger också i denna utställning. Det är frågan om karelska broderier som lösryckts från sitt ursprungliga planerade broderimönster. Karelens färger, svarta och röda abstraktioner har placerats fritt i målningarna. Vissa kastas hit och dit och verkar inte ha funnit sin plats ännu.
Hängningen i Konstsalongen är estetiskt välformad och för fram de annars likasinnade verken till en klingande helhet. Kumpulainen visar vilket komplicerat pussel ett släkt formar. Nostalgi är ofta något som de som lämnat sin hembygd hamnar att dras med. Man bygger upp drömbilder om den förlorade platsen som förmedlas till nästa generation, som igen skapar sin bild av platsen. Fascinerande är att märka hur starkt allt detta lever kvar ännu i tredje generationens släktled. Utställningen visar på något sätt komprimerat själva värdet i att helt enkelt ha dessa känslor, som knappast skulle finnas på samma sätt om mormorn fått bo kvar.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 2014.
konstkontentan 