KOLUMN
I Helsingfors stads konstmuseums utställnings om ensamhet har museet valt att samarbeta med Helsingfors Mission och Barnavårdsföreningen i Finland.
Utvalda grupper som drabbats på olika sätt av ensamhet och utstötthet fick bekanta sig med de utvalda konstverken och själva producera egna dagboksliknande texter som nu finns placerade i anknytning till verken i utställningen. Dessa bildar nu ofrånkomligt en väsentlig del av utställningen och formar museipedagogiken.
Det verkliga livet tas så att säga in i galleriet. Väggtexterna får mig att reagera på hur man nästan terapeutiskt går in för det hela. På presskonferensen till och med skämtar museipersonalen att de funderat om museivakterna borde ha näsdukar i fickorna. Men enligt många av de deltagande konstnärerna är ensamheten inte bara verkens syfte och innehåll. Det finns också andra sätt att närma sig dem på. Allt detta ger en eftersmak av en kanske för nischad vinkling med en viss nyttosträvan.
Konst och hälsa är överlag ett starkt diskussionsämne just nu. När allt mer och mer skärs ned tycks det vara mera befogat att tänka att konsten ska tillföra något slags nytta. Är det då mera finskt detta att skapa välmående i konsten än i övriga länder? Det vill säga att vi ska visa ett slags solidaritet i konsten? Tänk arbetarkonst och social realism på sjuttiotalet som slog så starkt igenom i vårt land. På 1990-talet och i början av 2000-talet frodades konstlivet i Helsingfors. Då öppnades Kiasma, det satsades på museer och utställningar. Nu har museerna betydligt mindre pengar och det syns.
Den är också aktuell i den unga konsten i dag. Detta kommer fram i de många socialt inriktade projekten. Konstnärer har alltmer börjar arbeta utanför gallerier och museer, ute bland folk. Esbo stads Kulturkedjan är ett exempel på ett program där olika konstnärer kan föra ut konst, musik och teater till främst åldringar och vårdpersonal. Det förekommer med andra ord en inblandning av sociala frågor in i konsten, konsten borde så att säga hjälpa hälsovården och konstnärer får så att säga jobb via detta.
Men det är alltid farligt att sätta konsten i fack i alla former. Konstens skatt och tradition är friheten. Som ett frihetsuttryck i samhället är konsten naturligtvis ofta bra för hälsan; vi ska visa sympati, ha lite roligt och vi ska vara delaktiga. Men det är märk väl bara en viss typ av konst som kan göra det.
Konsten i sin helhet har en viktig påverkan på en mycket djup nivå och konsten ska i grunden skapa frihetsmöjligheter, möjligheter att tänka på ett annat sätt.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 27.2.2014.
konstkontentan 