Denise Ziegler, Galleri Sculptor till 23.3.2014.
Denise Ziegler tar rummet i besittning på ett muntert och luftigt sätt med sina så kallade skulpturala rumsmarkörer. Det kan vara frågan om pelare klädda med färggrant ryagarn, likt gigantiska piprensare, som sträcker sig från golv till tak.
Vardagselement och lekfullhet förenas med konceptualism. Det är som om verken får en att sträcka på sig, bli något rakare i ryggen. De förtydligar och markerar hur vi ska rikta blicken; man erfar rummet, men samtidigt sig själv, sin plats och närvaro.
Denise Ziegler (f. 1965) är uppvuxen och utbildad i Schweiz men har bott i Helsingfors i snart femton års tid. Hon disputerade på Bildkonstakademin för fyra år sedan.
Ziegler kallar sina verk för ”rekonstruerade situationer” och de baserar sig på sådant som människor har gjort – spår av händelser.
Hon har i sin produktion en benägenhet att återskapa vardagliga situationer, främst sådana vi inte är medvetna om. Omedvetenheten kan berätta något av värde. Det är frågan om ett alternativt sätt att betrakta verkligheten och det är nyanser av detta hon förmedlar till oss.
Betraktarens blick blir viktig. Det är frågan om en sinnlig erfarenhet, men samtidigt också en konceptuell. Och det är en humanare konceptualism än till exempel Art & Languages stränga variant från 1960–70-talet, i och med att Ziegler baserar sig mera på det vardagliga.
Världen upp och ner
Hela gallerirummet ger intryck av en parkmiljö. Ett antal gröna pelare formar ett slags entré som leder till en skulptur med stegar. En klaffstege har placerats på golvet, en annan är hängd upp och ned i taket.
Likt spelkort kan helheten svängas hit och dit utan att totaleffekten förändras. När börjar då den uppochnedvända världen? Stegarna ger intryck av att tyngdkraften upphävts och att man kunde börja klättra runt i galleritaket. Ziegler visar härmed hur vi förstår oss själva i dagens värld.
I fönsteröppningarna utanför galleriet har hon som i en telefonlek spänt upp yoghurtburkar från vägg till vägg med vita rör. Liknande verk ställde hon ut i Galleri Elverket i en samutställning i somras. Men jag tycker att hennes installation gör sig bättre i en större kontextuell helhet med enbart hennes egna verk, eftersom de är mycket platsspecifika, och alla för en stark dialog med varandra.
Lekfullt bildspråk
På utställningen finns även två videoverk där man blir medveten om rummet genom ljus och skuggor. Videoverken står som ett slags klamrar, citationstecken för hela utställningen. De fungerar som språngbräden ut i den verkliga naturen.
Statiska granars skuggor syns på en fors. Skuggorna kvarhålls troget på skum och i vattnets gropar. En studsande boll för upp damm på en plan.
Ziegler visar så kallade sidospel, sådant som inte är i fokus, men som ändå händer runtomkring huvudspektaklet. En rörelse ger upphov till många rörelser på sidan om som vi inte alltid är medvetna om.
Livet är en helhet av allt. Ziegler ger uttryckligen filosofin tecken med ett personligt och lekfullt bildspråk.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 16.3.2014.
konstkontentan 