Maaria Wirkkala, Öppet läge – Carte Blanche, Helsingfors konstmuseum HAM till 13.7.2014.
Senast Maaria Wirkkala (f. 1954) ställde ut stort i Helsingfors var för tolv år sedan i Konsthallen. Kanske ni minns de små plastdjuren som balanserade på lina från Riksdagshuset?
Inför Helsingfors konstmuseums utvidgning fick Wirkkala för cirka en månad sedan fria händer att bygga en utställning i före detta Kulturernas museums lokaler. Det är positivt att museets ledning spontant öppnar upp för en sådan här möjlighet. Wirkkala som arbetar platsspecifikt, har gjort en kommentar till den vackra femtiotalsbyggnaden, dess historia men också framtid. I Tennispalatsets första våning visas samtidigt en historisk utställning över byggnaden, som byggdes i samband med Olympiska sommarspelen år 1952.
Konceptkonstnären Maaria Wirkkala gör främst förgängliga och tidsbundna verk med en poetisk prägel. Hennes verktyg är rummet, tiden och ljuset. Senast i fjol gjorde hon för Setouchi-triennalen i Japan en poetiskt laddad installation på en av konstöarna i Japanska innanhavet, med barn som vandrade med ljusfyllda ryggsäckar i skymningen på stranden, bland flöjtspel, videoprojektioner och ett lysande växthus ute i havet.
Som dotter till formgivarna Rut Bryk och Tapio Wirkkala fick hon redan som fyraåring designa en egen tapet för tapetfirman Pihlgren och Ritola. Denna svarta tapet hänger nu i det så kallade omklädningsrummet till utställningen i Tennispalatset, bland ishockeyutrustning och väskor. I detta konstruerade omklädningsrum klär vi med andra ord av oss vår identitet för att vandra upp till den 1 300 kvadratmeter stora utställningssalen.
I bakgrunden hörs ett uppeggat sorl; en eller flera matcher är på gång – eller är det en demonstration? Wirkkalas utställning, som också kan ses som en stor installation, kretsar kring sport och tävlan, världens ovisshet och ständiga hot om våld.
Kryckor och glasgungor
Maaria Wirkkala har verkligen arbetat starkt med tiden och i tiden. Det är beundransvärt att hon på tre veckor lyckats skapa en helt ny helhet. Speciellt med tanke på det arbetskrävande verket Dream Screen där hon i en meditativ process blåst stenkol med ett sugrör rakt på väggen till en stor Malevitj-aktig svart ruta. När man från sidan ser spåren i allt det svarta kan man smått ana sig till hennes andningsrytm.
Runtomkring stenkolsrutan hänger en ram av turkiska och ryska tidningsark. Likt en dataskärm tar verket fasta på fakta och fiktion och dagens eviga nyhetsflöde. Det är som om konstnären pressat in alla sina egna bilder bakom rutan och den utstrålar därmed något hemlighetsfullt och laddat i all sin slutenhet. Allt kan inte förstås, ej heller alla språk– men man kan alltid försöka.
Vissa element återkommer i Wirkkalas produktion, såsom glas och guld, en söndrig glasstege, en förgylld stol och italienska konstvykort. Men hon lyckas alltid omarbeta dem så att de uttrycker något nytt. Det är frågan om hennes handstil, något som helt enkelt hör ihop med henne.
Helheten tar fasta på ett öppet läge, ett blankt kort – man vet inte vad som väntar härnäst. Men samtidigt handlar det också om den lilla människan, det vill säga vardagshjälten i var och en av oss.
Det är fascinerande hur Wirkkala lyckas öppna upp för olika tolkningar, samt hur hon via enkla medel för fram starka känsloladdningar, allt från hopp, glädje och sorg.
Samhällets dolda våld
En förgylld basketbollsställning hänger framför ett glasfönster med persienner. Wirkkala belyser det dolda våldet i samhället. Hon kastar även fram frågan om när ett spel blir våldsamt. Korgen formar samtidigt ett slags gloria över betraktaren eller spelaren.
Installationen vid namn Vilt kort formar en spelplan med två kryckor som står aggressivt mot varandra. De verkar så lika varandra och samtidigt så tafatta, styrda av en upphöjd guldstol på väggen intill. Men vem är det egentligen som tar domarens plats?
I ett annat rum svajar glasgungor fram och tillbaka. På gungorna balanserar Tapio Wirkkalas glas fyllda med vatten. Installationen tycks i all sin enkelhet vilja skrika ut vad som egentligen är viktigt i våra liv.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 11.5.2014.
konstkontentan 