Henri Matisse, The Cut-Outs, Tate Modern, London till 7.9.2014.
Tate Moderns retrospektiv med Matisses sista pappersklipp visar en döende konstnär som febrilt tog vara på varje sekund av sitt brinnande konstnärskap. Hans ornamentala pappersinstallationer blev banbrytande och utvidgade måleribegreppet radikalt.
Föreställ dig Henri Matisse (1869–1954) på femtiotalet i sitt hus i Vence fånge i sin säng med cancer och bukbråck. I en korsett av metall och stödd av dynor ligger han och klipper med en stor sax snabbt olika former från klart färgade papper.
Detta måste han göra i dunkel för att skydda sina ögon. Endast små ljusskärvor av Cote d’Azurs bländande solsken glimtar in genom tjocka gardiner. Han klipper ihärdigt, för att än en gång försöka komma ut i solskenet, simma i havet och vandra i trädgården som han älskar. Men han kommer inte längre ut och det vet han.
”Jag skulpterar i färg”, säger han. Han jobbar frenetiskt, varje minut kan vara den sista. Han ber till och med sin sköterska att väcka honom allt tidigare och han kan också jobba mitt på natten.
Det är svårt att förstå att dessa stora färgrika collage på Tate Modern skulle vara gjorda av en sjuk gammal man – sprängfyllda av livslust och glädje som de är. Klippandet gav honom ett annat liv.
Utställningen är enastående och värd ett besök i London. Det är den mest omfattade som gjorts med den här delen av Matisses konst; 120 collage från 1936 till konstnärens död 1954 har samlats från olika gallerier och samlingar. Det är första gången på femtio åt de visas tillsammans. Utställningen kommer senare att fortsätta till MoMA i New York.
Tahiti rakt på väggen
Matisse började använda sig av urklipp för att planera och förbereda större målningar. Men urklippen kom att få allt större betydelse. Han kallade själv tekniken för ”att måla med saxen”. Efter en tid började pappersformationerna växa till hela rumsliga installationer i hans hem och han levde med dessa färgvärldar på väggarna de sista åren av sitt liv.
Utställningen i Tate är vackert hängd. Färgerna sprakar i de vita salarna. Vissa av utställningssalarna är kopior av Matisses hem och ateljé. Detta har man kunnat spåra från fotografier från fyrtiotalet. Det känns lite som om att få åka till Tahiti i och med att en stor del av korallerna, snäckorna och ornamenten på väggarna har sitt ursprung där. Matisse besökte Tahiti på trettiotalet, men det påstås att han inte kunde måla där i och med att han fann naturen för fullkomlig. Först tjugo år senare i mörkret i ateljén återvände intrycken.
Oerhört dekorativa är väggarna med koraller, frukter, exotiska växter och snäckor. Många av dessa undervattensvärldar blev också beställningsarbeten för bland annat amerikanska samlare till privata hem, som vägg- och kakeldekorationer. Nu förenas det helt abstrakta The Snail med mästerverket Memories of Oceania. Dessa visas tillsammans med den tio meter långa Large Composition with Masks.
Abstrakta kapellfönster
Utställningen finner rytm i stora svartvita fotografier och dokumentärfilmer från arbetet i ateljén. Tyst spikar hans vackra ryska assistent och partner Lydia Delectorskaya upp urklipp på väggarna i ateljén. Matisse sitter och pekar med en bambukäpp från sin rullstol exakt var de ska hängas.
Ett rum i utställningen är ägnat de tjugo illustrationerna för vad som mycket väl kan vara århundradets vackraste konstbok, Jazz (1947). Det är en bok i begränsad upplaga med tryck från papperscollage. Här finns exempelvis det kända verket Ikaros. Dessa illustrationer gjordes när jazzen som musikstil bröt igenom.
På utställningen visas även skisser och pappersurklipp för interiören i kapellet i Vence, bland annat för glasmålningar och prästernas kåpor. Detta dekorationsuppdrag, som Matisse fick av dominikannunnor ansåg han vara det största arbete han någonsin fått och tog det mycket allvarligt. Så allvarligt att hans hjärta höll på att stanna flera gånger.
Kapellet som stod klart 1951 kan ses som ett allkonstverk. Glasmålningarna bryter från det traditionellt kyrkliga i och med att de är abstrakta. Det är spännande hur de utstrålar något religiöst trots att de inte innefattar traditionella bibliska bilder. Färgerna ges tillåtelse att friskt tala ut.
Henri Matisse räknas som en av de främsta bland de tidiga modernisterna. Hans abstrakta papperscollage utvidgade måleribegreppet radikalt och den då åttioåriga Matisse visade sig vara rejält före många av sina samtida yngre kollegor. Men till exempel Picasso ville inte beundra honom offentligt. I samband med att Matisses mästerverk, kapellet i Vence fullbordades strax före hans död, fnyste Picasso att han ansåg dekoren av kapellet snarare vara avsedd för en badanstalt. Även om Picasso var vän med Matisse och i grunden beundrade sin äldre kollega, så rådde det en viss rivalitet dem emellan.
Någon kan förstås ifrågasätta om dessa urklipp är konst i samma grad som hans målningar. Många av urklippen har blivit ”uttjatade” bilder som vi mycket väl känner igen. Till exempel de färgsprakande löven Les Velours såldes slut som inramad Ikea-affisch för några år sedan.
Men effekten i museiutställningen, färgerna och formernas samverkan, ljuger inte. Det ligger något magiskt över dem som det kommersiella inte kan äta upp.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 4.6.2014.
konstkontentan 