Laura Könönen, Morning After, Galleri Sculptor till 29.6.2014.
Skulptören Laura Könönen gör starka verk i sten, fulla av attityd. På Galleri Sculptor har hon lyckats få fram en känsla av att något oåterkalleligt har ägt rum – man vet inte riktigt vad.
Tiden tycks ha stannat och det är som om Laura Könönen (f. 1980) strävat efter att hugga fram förstörelse. I galleriet råder en tryckande tystnad, även om en svart diorit likt en kanon avger ett svagt mullrande ljud och ser ut att kunna ge fyr när som helst. På väggen mittemot har något fatalt skett, en stor sten tycks ha slungats mot väggen och gjort ett avtryck.
Könönen blev klar från Bildkonstakademin för fyra år sedan. Hon är också trummare i soulgruppen Haunted by Hallucinations. För tillfället ställer hon också ut på Galleri Orton med redan etablerade skulptörer.
Könönen behandlar ofta plågsamma aspekter i tillvaron i sin konst, men luckrar upp det hela med svart humor. På Konstcentret Purnu deltog hon bland annat med en telefonkiosk i granit förra sommaren. Telefonkiosken stod tom och övergiven, luren hade fallit och stelnat i änden av tråden.
Tidigare har hon bland annat ställt ut en granitplatta som snurrar på en gammal vinylskivspelare. Hon har också gjort gröna äpplen, delvis uppätna så att en svart insida av granit framträder. Eller en elgitarr i svart granit som har gått i bitar. Kort sagt visar denna unga kvinnliga skulptör på nya infallsvinklar till den traditionellt betingade skulpturkonsten. Hon visar att skulpturkonsten har en framtid, med ett utvidgat skulpturbegrepp.
I Könönens nya verk finns en känsla av frånvaro och slutenhet, likt ett stumt skrik ut i rymden. Sten som material ger oftast en illusion av stabilitet, men paradoxalt nog uttrycker dessa verk inte det. Utställningen får mig snabbt att tänka på futurismens strävan att skildra fart. Könönens medel är förstås något helt annat, men själva känslan av rörelse och en rå känsla av verklighet ligger laddad i galleriet.
Det cykliska i livet framkommer tydligt på utställningens tredje skulptur som består av en svart glaslåda, likt en kista fylld med vattendroppar i glas och ett bländande lysrör ovanför. Det är som om en kropp för en kort sekund sedan har stigit upp mot skyn och lämnat en kall tomhet efter sig. Man kan ännu nästan ana en vindfläkt, så färskt är det. Men kvar finns inte en stilla död, utan mitt i det svarta finns nytt liv.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 9.6.2014.
konstkontentan 