Anne Koskinen, Solo, Galerie Anhava, till 31.8.2014.
Anne Koskinen kallar sina skulpturer Findlings, som betyder både flyttblock och hittebarn.
Någonstans i vårt inre kanske maler fakta om hur hundratals miljoner flickebarn abrupt ”försvunnit” ur världen. De har dödats, blivit övergivna eller aborterats på grund av sitt kön. Detta är ett faktum vi oftast läst i svart på vitt.
När bildkonst är som bäst får den en att relatera på ett annat och nytt sätt till situationen och framför allt känna.
Bildkonstnären Anne Koskinens (f. 1969) små bebisgestalter med tydliga, talande ansikten i sten berör mig starkt. Tafatta som om de vore intryckta i plastpåsar tycks de tyst skrika efter en famn.
Koskinens konceptuella stenskulpturer får en också att se saker i närmiljön och på ett mikroplan. Hur många övergivna flickor finns det väl inte i vår ”trygga” västvärld, som lever med endast skrala skuggor av sina fäder?
Avklippta flätor
Vissa av de sittande flickebarnen, som alla har personliga namn som Fredrika, Linnea och Vera, har brutalt fått flätorna avklippta.
Flätstumparna ligger slappa som döda tassar bakom ryggen på dem. En enkel gest, som lyckas tala mycket om våld – håret har ofrånkomligt en symbolisk laddning och kraft.
I kontrast till de sköra bebisarna står två större, kanske något hotfulla bumlingar med ett slags diktatorsmössor på. Men de förefaller trots sin storlek och så kallade prestige ändå sorgligt ensamma.
Anne Koskinen har fått sin konstutbildning främst i Karlsruhe i Tyskland och har bland annat verkat som professor på Konstindustriella högskolan. Koskinen uttrycker sig i varierande material, allt från färgfotografier av henne själv till större installationer i naturmaterial. Återkommande är en psykologisk laddning och det personliga är en väsentlig byggsten i hennes verk.
Materia blir bild
I stenklumparna har hon uttryckligen utgått från stenens mönster och form och låtit den tala. Hon belyser det magiska ögonblick då materia blir till en bild. Effekten är lysande; det blir en dynamisk helhet av det obearbetade och bearbetade, av bild och material.
Det finns inget överlopps i dessa objekt, allt har en plats och en betydelse. Hon kallar sina stenfynd efter tyskans Findlings, eftersom flyttblocken är hittade av en slump runt hennes hem i samband med ett grävarbete. Findlings står också för hittebarn.
Hon har valt att arbeta med material från närmiljön, inte exempelvis importera utländsk marmor som många konstnärer gjort före henne. Det är frågan om gnejs, migmatit och granit.
Spänningen i Koskinens verk ligger i hur hon tillfogar något konceptuellt till en mycket gammalt skulpturtradition som omges av tunga, ganska unkna fläktar ofta med påklistrade förlagor av främst manliga skulptörer. Koskinens skulpturer ligger i tiden och känns som en frisk vind.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 19.8.2014.
konstkontentan 