William Dennisuk, Hidden Variables, Galleri Sculptor till 28.9.2014.
Är skulpturen där eller inte? Detta kan man smått förundras över när man vandrar runt bland William Dennisuks skulpturer som delvis är inhöljda i mjölkglas. I utställningen finns 6 stora kärlformade skulpturer i material som kartong och sten. Formerna för tankarna till vardagliga ting som proppar, instrument, batterier och verktyg. Dennisuk har också använt sig av nylonpulver som via en 3D-printer liknar en böljande vas. Formens öppenhet skapar en spänning; skulpturerna sjunker in i omgivningen och turvis har de ett tydligt och klart uttryck och turvis ett mycket otydligt uttryck. Omgivningen blir härmed inte bara en scen för verket, utan skulpturen och omgivningen är så att säga beroende av varandra. Ett liknande beroendeförhållande kan man hitta mellan natur och människa.
Den amerikanska, nu i Imatra bosatta skulptören William Dennisuk verkar som lärare i miljökonst i Saimen yrkeshögskola. Hans offentliga verk kan hittas i England, Holland, Irland, Japan och USA. Dennisuk använder konsten som ett verktyg för att forska i fundamentala frågor gällande vår existens och vad vi har potentialitet till. Han visar konstverk som är beroende av naturen och sin omgivning och får oss att fundera över vårt eget förhållande till naturen; hur vi just nu interagerar med naturen och vår omgivning.
Markant för William Dennisuks konst är att han ställer filosofiska frågor och konstruerar dem rent fysiskt. De framstår som ett slags meditation över hur skör, subtil och utsatt balansen mellan oss och vår omgivning egentligen är. De konceptuella, hemlighetsfulla och subtila verken som döljs bakom plexiglas ter sig som synvillor eller minnesbilder. Det förefaller som om man kan gå rakt igenom dem, likt en beslöjad verklighet eller skuggvärld. Dennisuk visar att vi är inte enbart passiva betraktare; det finns en dualitet i vår erfarenhet av verkligheten. Plexiglaset får oss att se utöver det annars så objektcentrerade i vår värld. Vi är en del av en större helhet, i ett organiskt livsflöde där allt hänger ihop och påverkas av varandra.
Dennisuk försöker förena konst, arkitektur och vetenskapliga frågor, speciellt då kvantfysik. Han påstår själv att han så att säga vidareutvecklar Wittgensteins kända citat “om det man inte kan tala, där om måste man tiga” till att “det som man inte kan tala om, det måste man skapa”. Det intressanta ligger i hur hans konst inte egentligen handlar om objekten i sig, ej heller om förhållandet mellan objekten och omgivningen. Han fokuserar i stället på hur vi upplever världen; förhållandet mellan objektet, kontexten vi befinner oss i och våra egna sinnen. Vi aldrig kan veta hur någonting verkligen är på grund av att när vi försöker att uppfatta någonting, så påverkar vi det som observeras, och resultatet av denna ömsesidiga påverkan är vår realitet. I Dennisuks fall blir de filosofiska frågorna mera tydliga än själva verket. Utställningen för därmed fram frågan vad det är som konsten egentligen tillför dessa stora existentiella frågor. Vetenskap och konst söker att utforska och förstå det universum i vilket vi lever. Den vetenskapliga metoden är exoterisk, objektiv, opersonlig och grundad på experiment som skall kunna återupprepas. Tillvägagångssättet inom konsten är igen oftast esoteriskt, subjektivt, personligt och erfarenhetsmässigt. Men i Dennisuks fall framstår det snarare som ett slags konstruerat nytt språk.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 2014.
konstkontentan 