Ville Löppönen, Ghosts, Helsinki Contemporary, till 26.10.2014.
Bildkonstnären Ville Löppönens nya målningar är nattsvarta romantiska scener med små strimmor av ljus.
Ofta framträder en barbröstad man insvept endast i en mantel eller i cowboyhatt och jeans i bilderna. Även en stor madonna finns med och ett porträtt av påven Benedictus XVI.
Vissa av målningarna är målade på träplattor som specifikt används för traditionellt ikonmåleri. I texter kring utställningen framkommer att konstnären håller på och utbildar sig till ortodox präst i Joensuu.
Ville Löppönen (f. 1980) ser sina verk som nutida teologisk konst. Han menar att en bön med ord inte kan ta honom till den nivå som den måleriska processen tar honom. Måleriet tar honom till det okända och ger en möjlighet till stillhet.
Ofta handlar det om den enskilda individens kamp med sig själv och alla motsägelser som det innebär. Detta gestaltar han genom en kamp mellan mörker och ljus i målningen.
Postmodern mix
Löppönen ställde ut i samma galleri för två år sedan. Bilderna hade då drag av seriefigurshjältar, med vita fält omkring. Temat var även då en andlig strävan. Fotorealistiskt visade han hur människan bokstavligen möter allt det svåra på kroppens insida.
Med fanns också cowboyen, men som ett uttalat självporträtt mittemellan ängel och djävul.
Dessa apokalyptiska världsbilder var mera trovärdiga och ärliga enligt mitt tycke. Det är som om han nu skulle vara i en sökande process. Hans mörka målningar uttrycker osäkerhet och rädsla.
Löppönen blandar friskt barocka inslag med den västerländska kyrkans bildvärld och ikonkonst. Det är postmodernt så det förslår. Allt för att försöka uttrycka något djupt existentiellt som också märk väl har en klangbotten i vårt samhälle av i dag.
Men frågan är hur pass klockrent det sist och slutligen når betraktaren. Hur mycket kan ikoner och våra associationer förändras? Traditionen av att måla ikoner har hållit i tvåtusen år och de traditionella ortodoxa ikonerna har genom århundradenas lopp varit nästan oförändrade i sitt bildspråk.
Ikonen – ett fönster
De stiliserade sakrala ikonbilderna är mycket avvikande från den konst som vi är vana att se i dag. Det är en uråldrig kunskap om färger och former som ligger bakom. Man arbetar efter förlagor och börjar målandet med mental förberedelse – ibland med meditation och kyrkobesök.
Traditionella ikoner är platta bilder, som ger en idé om det djup som ligger bakom ikonen. Ikonen är ett försök att göra det osynliga synbart. Det är inte du som ser på ikonen – ikonen ser på dig.
Ikonen erbjuder ett möte med någon annan. Den gestaltar och gör personen som avbildas närvarande. Det fysiska materialet, en panel med färger, öppnar kanalen för oss. På samma sätt som vi ser ut genom ett fönster, vi ser inte på glasrutan utan vi ser rakt igenom den.
Ikonen aktiverar betraktaren på ett passivt sätt. Viljan måste komma från betraktaren själv, att aktivera sig med hjälp av ikonens fönster för att bli delaktig av den osynliga världen. Det är frågan om uråldriga verktyg som gör att det blir möjligt för oss att se igenom fönstret.
Gränszon och metamorfos
Ville Löppönen menar att han nu står inför att stiga in i något annat i fråga om sin identitet som målare och frågar sig hur länge en målning kan svara på hans frågor och räcker till som medium. Ifall hans målningar i något skede lyckas bli ikoner, så undrar han om måleriet i så fall blir omöjligt efter det.
Med andra ord undersöker han mellan raderna hur länge man kan hålla på och undersöka och ventilera sitt innersta offentligt. Måste verktygen i något skede bytas? Löppönen visar nu en gränszon och en metamorfos.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 12.10.2014.
konstkontentan 