Victor Vasarely, Optiska målningar, Konstmuseet Emma, till 11.1.2015.
Opkonstens ledstjärna Victor Vasarely ville göra konsten tillgänglig för alla. Hans verk rör sig i gränslandet mellan minimalism, popkonst och dekorativ design.
På konstmuseet Emma ligger fokus på Victor Vasarelys glansdagar, innan han blev en kliché i konstvärlden. Med finns ett femtiotal målningar och några skulpturer mestadels från femtio- och sextiotalen. Turnéutställningen med inlånade verk från europeiska museer och privata samlingar har tidigare visats i Schweiz och Belgien.
Victor Vasarely (1906–1997) hann verka som konstnär, reklamtecknare och grafiker i Paris i över sjuttio år. Hans mest kända motiv är harlekiner, tigrar och sebror i svartvitt. Men utställningen betonar också hans intresse för färg, och speciellt fascinerande är verken som visar intryck av ungersk folklore.
Vasarely hade ungerskt påbrå och påbörjade studier i medicin i tjugotalets Budapest, men hoppade snart av för att i stället utbilda sig inom måleri. En av hans lärare var László Moholy-Nagy, och Bauhaus kom att få stort inflytande på honom. Vasarely flyttade på trettiotalet till Paris och försörjde sig som reklamtecknare, vilket han lyckades mycket bra som. I slutet av fyrtiotalet började han inrikta sig mera på sitt konstutövande och blev alltmer abstrakt i sitt uttryck. Vasarely gick tidigt in för kinetisk konst och skapade rörelse i sina bilder genom optisk illusion. I dag ses han som opkonstens fader.
Illusioner av rymd och rörelse
Det är föga förvånande att det var just under 1960-talet som opkonsten nådde sin höjdpunkt. 1960- och 1970-talen var en mycket omvälvande tid och samhället stod i stark förändring på många plan. Många konstnärer valde att arbeta med rörelse, energi och vibrerande ljus under denna tid, för att bäst kunna spegla samhället i västvärlden.
Inom opkonsten utnyttjar man optiska illusioner som lurar ögat. Bilderna ger ett intryck av rörelse, det finns gömda bilder och mönster inuti själva bilden som sväller och krymper om vartannat. Inget är statiskt, den tvådimensionella bildytan blir tredimensionell.
Vasarely ville demokratisera konsten och hävdade att en konstnär kan skapa ett originalverk, men att idén i fortsättningen ska kunna utnyttjas av andra. Hans verk existerar i gränslandet mellan minimalism, popkonst och dekorativ design.
Genom att förena sitt konstnärskap med arkitektur kopplade Vasarely samman konsten med livet. Han öppnade vägar för så kallade konstnärsingenjörer som ville göra konsten tillgänglig för alla, som en del av omgivningen.
Hans avtryck, speciellt då i sjuttiotalets Paris, kan hittas inom många olika områden; bland annat i Renaults logotyper, på duschdraperier, affischer och i större offentliga verk såsom Centre Pompidou. I denna saliga blandning frodades Vasarelys strävan att skapa ett universellt bildspråk. Han menade att man via konst, arkitektur och design kan påverka hela samhället.
Mikrokosmos – makrokosmos
På femtiotalet utvecklade Vasarely ett plastiskt alfabet, ett slags teckenspråk med otaliga färg- och formvarianter. Vasarely var mycket intresserad av naturvetenskap och ansåg att den visuella världen ska kunna beskrivas på samma sätt som naturvetenskapen. Han ville så att säga hitta medel för att förena det geometriska och organiska.
Han menade att hans cirklar och kvadrater i olika färger motsvarar atomer, celler, stjärnor, men också sandkorn, stenar, blad och blommor. De står långt från varandra men är alltid i behov av och förklarar varandra.
Mitt i detta brobyggande mellan den organiska växtligheten och den geometriska ordningen pågår en kamp om rummet, en frigörelseprocess mellan rörlighet och statiskhet.
Vasarelys användande av optiska illusioner och färger har haft stort inflytande på många nutida konstnärer. Kuratorn har till varje utställning bjudit in en konstnär som inspirerats av Vasarely. I Esbo blev det konstruktivisten Matti Kujasalo (f. 1946).
Kujasalos sjudelade stora målning mitt bland Vasarelys verk visar en strikt matematisk uppbyggnad där linjen, punkten och kvadraten är byggstenar. Kujasalo menar att en linje är den bästa beskrivningen av tid och rum eftersom den varken har början eller slut.
Vasarely blev på sextiotalet ett stort namn, också på den amerikanska marknaden. Men det gick snart inflation i Vasarelys konst; marknadskrafterna slukade honom och konstsamlarnas och kritikernas intresse slocknade på sjuttiotalet.
Det är dock inte helt långsökt att Emma väljer att visa honom i dag. Victor Vasarelys insats som opkonstens fader är av betydelse. Opkonst är lätt att underskatta, men det är en form av konst som förtjänar respekt. I dag syns den kinetiska konsten i datastyrda konstverk, hologram, datagrafik och digitala bilder. Mitt bland pixlar och koder känns Vasarelys femtiotalshantverk värdefullt. Opkonstens kommersiella tillämpningar lever också vidare i vår vardag inom såväl mode som inredning.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 28.10.2014.
konstkontentan 