Hur ter sig konstscenen i Finland? Starkt på tapeten är planer på ett Guggenheimmuseum i Helsingfors samtidigt som ett annat stort projekt, Amos Andersons konstmuseums nybygge, sker under jorden.
– Vi har en ung kultur här i Finland och det präglar konstuttrycket, säger Maaretta Jaukkuri, professor vid Bildkonstakademin i Helsingfors, konsthistoriker och en av de starka drivkrafterna i Nutidskonstmuseet Kiasma på nittiotalet. Hon har också varit professor på Konstakademin i Trondheim.
– Modernismen kom mycket senare till Finland och Norge än de övriga nordiska länderna. På grund av landets historia med krig och kamp för självständighet har man strävat efter att hitta ett eget nationalistiskt laddat bildspråk, tänk till exempel Akseli Gallen–Kallela och karelianismen.
Den traumatiska inåtvända perioden i Finland efter kriget var ingen grogrund för internationella inflytaden. Detta har inneburit en strävan till socialt engagerad konst, som senast gav sig uttryck på 1960-70-talen, även om den då också var en internationell rörelse.
– Finlands geopolitiska läge kan förstås i vissa intressanta kombinationer av inflytanden, exempelvis att man tog fotorealismen från väster och arbetarmotiv från öster. Ett exempel på detta är Sven-Olof Westerlunds teckningar.Sverige har till exempel historiskt sett haft tätare kontakt med Europa hela tiden, medan Finland har haft mera kontakt med Ryssland, Tyskland och Amerika i stället.
Jaukkuri vill betona att ett allmänt drag i nutidskonsten både nationellt och internationellt är att det är väldigt fragmenterat, det finns många olika sidor. Det man kallar nutidskonst, borde egentligen kallas Contemporary art – nutidskonst som begrepp är för ensidigt tidsbestämt.
– Contemporary art anser man började när Berlinmuren föll, efter de politiska förändringarna som skedde i Europa efter att det kalla kriget var slut. En diskussion inom Contemporary art är att det som skiljer den här perioden från andra är att det är svårt att hitta en traditionell konsthistorisk kontinuitet. Samtidigt pågår en accelerande globalisering som påverkar mycket i våra liv idag.Det typiskt finska är därför väldigt svårt att definiera i dag. Men som alltid är det mera frågan om accenter, stämningar och tonfall.
Historieberättande och solidaritet
Hur upplevde du Antti Laitinens verk i Aalto paviljongen på Venedig biennalen i fjol? Finns där en strävan att skapa något purfinskt? Tänk klichén om den finska sisun och naturnärheten.
– Nej inte likt nationalisterna, men jag skulle ha svårt att se att någon i Sverige skulle ha gjort detta eller att det i så fall skulle tolkas som någonting äkta svenskt. Jag tyckte att hans videoverk var väldigt tydligt, lite tokigt, humoristiskt och utopiskt. Han visar att man inte ska ge upp, utan man kan bygga en ö mitt ute i havet. Kanske det finns så kallad sisu med i hans projekt.
Är det då lättare för utlänningar att definiera oss?
– Det är säkert sant. Naturnärhet är dock ett allmänt drag i den nordiska kulturen och aktuellt också i dagens värld. Ett stort nummer har gjorts om vår kreativa galenskap, men det är mera likt någon typ av reklam om exotism, roligt i och för sig, än kultur. Jag har blivit mycket skeptisk kring det nationella gränsdragandet. Det visuella språket är väldigt mycket det samma i hela västvärlden, men sedan finns det ofrånkomligt också någonting subtilt, nästan osynligt, men ändå igenkännbart finskt.
– Det som för mig är ett finskt tonfall är berättelsen, berättandet i sig. Ta till exempel Eija-Liisa Ahtilas filmer eller Esko Männikkös fotografier. Det handlar om att vara nära människor och berätta historier. Det finns också en viss solidaritet med de svaga.
Är vi mera korrelerade på något sätt med naturen i Finland?
– Det är väldigt svårt att göra sådana jämförelser. Men jag tror att det inte är en lika central fråga i Centraleuropa. Det kan nog också förväntas att bli mera fokuserat eftersom klimatförändringen är en allvarlig fråga för hela jordkloten. Det verkar som centraleuropeer är mera orienterade till den kulturella traditionen. Och då menar jag inte bara konsthistoriskt utan också kulturhistoriskt.
– Naturen är den stora dramatiska frågan som vi lever med och överlevnadsfrågan. Den finns i vårt kollektiva medvetande, ständigt närvarande. Även om vi inte talar om det hela tiden tro jag att det skapar en viss stämning i tillvaron.
Tomrum där man ännu kan skapa meningar
Kan kulturhistorien vara en last, en börda för en nations konstuttryck? Varför har till exempel estnisk konst fått så stor inflytelse på nittiotalet och 2000-talet för att de blev en ny nation och skapade något från intet? Är inte Finland lite lika, vi har inte den kulturella lasten i vår historia och därför kan vi skapa något nytt – men vad är det i det nya som är så fascinerande och varför?
– Alla har den kulturella lasten, men det som kanske skiljer oss från Centraleuropa och deras tunga kulturella last är att vi har inte uttömt alla meningar ännu. I ”täta” situationer kan nästan vad som helst kännas som en upprepning. Detta har antagligen också lett till den ironi som har kännetecknat kulturen under de senaste årtiondena. Här har vi utrymme för menings skapande – det finns tomrum där man ännu kan skapa meningar.
– Vad som gäller Estland så fanns det ett stort europeiskt intresse för alla baltiska länders konst då det blev möjligt att bekanta sig med konsten i dessa länder. Det var nytt och intressant. Intresset har dock förminskats med tiden.
Intressant är också att vi i Finland historiskt sett vi två olika rum i konstlivet – den finska och den finlandssvenska (6 % av befolkningen, Finland är ett tvåspråkigt land). Finns här skillnader i dag?
– Historiskt sett har finlandssvenskarna hela tiden varit socialt starkare och haft bättre tillgång till kulturen, samt varit i större kontakt med Europa.
– När det gäller konst kan man kanske se en viss skillnad i atmosfär och tonfall. Jämför exempelvis Susanne Gottbergs målningar med Elina Merenmies, det är väldigt olika världar. Men jag vet inte om man kan tillämpa detta i en större skala. Man hamnar förstås så lätt in i klichéer – men samtidigt måste man erkänna att de ofta har lite sanning.
Jaukkuri betonar att Finland är märk väl ett litet land med fem miljoner invånare. Norge har mycket mera offentliga pengar för konsten. Sverige har minskat offentliga pengar samtidigt som många privata konsthallar och medel i stället har kommit med i bilden.
– I dessa ekonomiskt hårda tider är välfärdssamhällets framtid en brinnande fråga. Den är också aktuell i den unga konsten i dag. Detta kommer fram i de många socialt inriktade projekten.
Som professor på Bildkonstakademin upplever Jaukkuri att den unga generationen är ganska återhållsam i sitt uttryck. Det är hantverkscentrerat, inga stora gester och med en betoning på en privat världsbild.
– Internet har inte påverkat konsten så starkt som folk tror. Den har haft sin blomstringstid, men det är inte så intressant inom bildkonsten just nu längre. Kanske är världen så komplex idag att man väljer att gå in i det lilla, ”jaget och världen”. Det känns komplicerat nog.
Lyxfodral eller ålderdomshem?
”Konsten och hälsa” menar hon är också ett starkt diskussionsämne just nu. Hennes studenter på Bildkonstakademin Helsingfors är intresserade av den pågående diskussionen, men också kritiska mot att konsten borde medföra hälsa.
– Någon gång kan man ana i denna diskussion en tankegång om att konsten borde hjälpa hälsovården. Samtidigt när välfärdssamhället håller på att luckras upp verkar dessa krav bli aktuella. Kanske ännu mera här i Finland.
Men Jaukkuri betonar att det alltid är farligt att sätta konsten i ett fack – i alla former. Konstens skatt och tradition är friheten. Som ett frihetsuttryck i samhället är konsten naturligtvis ofta bra för hälsa. Men konsten ska i grunden skapa frihetsmöjligheter, möjligheter att tänka på ett annat sätt.
Detta leder på sätt och vis till Guggenheimdiskussionen. Måste konsten inhöljas i ett lyxfodral för att man ska kunna ta till sig den eller kan man uppleva den lika på ett åldringshem?
– Jag tror att konsten kan allt. Det som är problematiskt med finsk konst just nu är att den fokuserar sig mycket på stora, starka institutioner (Kiasma, Tennispalatset, Helsingfors konsthall). Amos Andersons konstmuseum planerar dessutom ett stort nybygge under jorden i centrala Helsingfors med öppning år 2017. Sedan har vi Kabelfabriken som ett unikt kulturcentrum och det nya Suvilahti-området. Guggenheimdiskussionen har pågått i snart två år i Finland.
Guggenheim museet beräknas kosta 150 miljoner euro, eller egentligen upp till 300 miljoner om man räknar kostnaderna under de första 20 åren med både licens- och driftskostnader. Helsingfors stadsstyrelse har nyligen gett grönt ljus för en arkitekttävling för museibygget, samt reserverat en stor tomt vid Södra kajen i centrala Helsingfors. Opinionsmätningar visar att 75 procent av finländarna motsätter sig ett Guggenheimmuseum som bekostats med skattebetalarnas pengar.
– Det finns en stark alternativscen också. Men den får inte den uppmärksamhet som den borde få. På så sätt är Checkpoint Helsinki bra. De har hela tiden kunnat göra sina strävanden och politik kända. Men det finns många andra; mindre gallerier som SIC och Huuto.
Markus Kåhre är skulptör, bosatt i Helsingfors och ordförande för Checkpoint Helsinki som är ett slags motaktör till Guggenheim-projektet. För två år sedan samlade han ett stort antal kuratorer och konstnärer för att fundera kring vad de tror Helsingfors egentligen behöver.
– Jag tycker det är rena galenskapen att ta in Guggenheim. Vi har redan tillräckligt med utställningsutrymmen i Helsingfors, säger Markus Kåhre.
– På 1990-talet och början av 2000-talet frodades konstlivet i Helsingfors. Då öppnades Kiasma, det satsades på museerna och utställningar. Nu har museerna betydligt mindre pengar och det syns.
Kåhre menar att det är inte nya utrymmen Helsingfors behöver, utan nya sätt att fylla de specifika rummen, men också det allmänna utrymmet, med intressant konst. Guggenheim känns enligt honom mycket förlegat.
– Hela Guggenheimdiskussionen har förstås fungerat som en katalysator, det har aktiverat folk att fundera vad som egentligen behövs och vad man vill göra.
Checkpoint Helsinki är i dag en organisation som beställer och producerar nutidskonst. De erbjuder arbetstillfällen i Helsingfors åt internationella konstnärer och kuratorer. I mars visar bland annat Checkpoint Helsinki arabisk nutidskonst på Galleri Forum Box.
– Vi vill vi få det nyaste som händer i världen att produceras här; konst som tar risker. Konstbegreppet har exploderat och det finns många olika sätt att producera konst, det är inte bara frågan om objekt. Vi vill skapa ett maskineri som reagerar snabbare än museer.
Wow-arkitektur eller underjordiskt?
– Kiasma är redan fin wow-arkitektur. Amos Andersons konstmuseums ambition är märk väl inte att göra en wow-byggnad, utan tvärtom ett rum enkom byggt för den nyaste konsten där man kan visa vad som helst.Guggenheim går helt bakre vägen. De har egentligen aldrig definierat en relevant konstnärlig linje, men ändå vill de redan bygga ett hus för det. Det handlar om det modernistiska idealet där vi har ett arkitektoniskt rum som man fyller med konst. Men mer och mer har det gått till att konsten i sig behöver definiera sina egna rum.
Camilla Granbacka
Publicerat i Konstperspektiv 28.11.2014.
konstkontentan 