Charles Sandison, Signs of Life, Galerie Forsblom till 11.1.2015.
Charles Sandison skakar om språket och ordens betydelser, men den här gången lyckas han inte helt ta galleriet i besittning.
I Charles Sandisons nya installationer med ljus och ord förekommer symboler som dödsskallar och blomstilleben, med ett underliggande metamorfostema. I galleriet projiceras från datorer svart-vitt fram en stor dödsskalle högt uppe på väggen och ett babyansikte och en blomma lägre ned. I dödskallen figurerar starka begrepp som ”hope”, ”desire”, ”love” och ”hate”. I babyansiktet framkommer siffror. Bilderna växlar form likt amöbor och tillsammans fungerar de som en enda stor livscykel. Mellan raderna frågas det vad det egentligen är vi omges av och vad vi lämnar efter oss när vi dör.
Charles Sandison (f. 1969) har skottska rötter men är sedan tjugo år tillbaka bosatt i Tammerfors. Han blev mera erkänd efter att ha deltagit i Venedigbiennalen 2001 och tio år senare blev han Ars Fennica-pristagare. Nu visas hans verk runt om i världen. Han är känd via sina projektioner med ord som bildar levande ornamentik på väggar, men som också kan täcka hela fasader som till exempel Grand Palais i Paris.
Den stora väggprojektionen Endless story består av text tagen ur uppslagsverket Encyclopaedia Brittanica. Universell kunskap har styckats och klippts sönder, och orden är på drift. Borttappade och yra försöker de febrilt hitta en ny plats i sammanhanget eller återförenas med sitt ursprung. De kämpar också för att försöka rymmas på en och samma sida. Det hela för fram en känsla av ett slags omredigerad, styckad Livets bok, eller en abstraherad bild av hur vi människor i grunden hela tiden strävar till att hitta tillbaka till vårt ursprung; till paradiset, den trygga livmodern eller vad det nu kan tänkas vara.
I en annan projektion spottas orden “good” och “evil” ut på väggen och bildar mönster likt en karta. De goda orden dras till varandra och bildar en tätare sammanslutning. Sandisons verk ger frihet att instinktivt uppleva, fram om att reflektera sig fram till en a-ha upplevelse i något mera konceptuellt. Det är som om han vill skaka om språk och betydelser. Han visar hur rik tillvaron kunde vara om vi kunde komma bort från det rationella, återkommande och strukturerade för en stund. Att livet egentligen är hela tiden fullt med nya möjligheter och sammanhang.
Det bakre rummet rum upptas av projektioner i färg, vilket är nytt för Sandison som vanligen jobbar med svart och vitt. Mönstren på blått, rött och grönt tycks föröka sig likt okontrollerbara virus. I det gröna hittar jag förutom streck och cirklar också orden “give” och ”feel”. I det blåa förekommer “touch” och “truth”. I sin helhet ger färgprojektionerna intryck av Rorschach testet. Tanken med det testet är att man i nonfigurativa, symmetriska bläckplumpar ska spontant projicera fram material från sitt undermedvetna. I detta fall är det teknologin som för fram det spontana.
Tyvärr är inte utrymmet till godo för konstnären denna gång, eftersom verken till sin natur är mycket platsspecifika. Uppställda verk efter verk framstår de tyvärr för bjärt som försäljningsobjekt. Samma problem upplevde jag också i våras i samma galleri med till exempel Kaarina Kaikkonens verk, som också finner klangbotten i det platsspecifika. Traditionellt utställt i den vita kuben blir slutresultatet helt enkelt för platt och inrutat. Det var en helt annan känsla i Sandisons verk när han till exempel ställde ut för samma galleri 2010, men ute i den stora offentliga aulan med en tydligare platsinriktad strävan. Det är i dessa fall av tecken fritt slingrande längs överraskande väggar och vrår, som man som betraktare mera når en känsla av att fullkomligt absorberas i hans verk, då ens normala rumsuppfattning för en stund ruckas.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 6.12.2014.
konstkontentan 