Helena Hietanen och Jaakko Niemelä, Chaos & Beauty, Helsingfors Konsthall till 8.3.2015.
Ljuset är det som förenar konstnärsparet skulptören Helena Hietanen och bildkonstnären Jaakko Niemelä. Parets mål är att skapa ytor där ljuset syns och känns, alltid på utställningsplatsens villkor.
I Konsthallen presenteras parets konst från de senaste 18 åren. Den vackra och slitna funkisarkitekturen lämpar sig väl för de avancerade installationerna. Det hela ger en känsla av rymd, framme finns endast tio verk.
Helena Hietanen (f. 1963) visar en så kallad teknospets och ett abstraherat skulpturalt verk av fiberoptiska trådar som sträcker sig upp mot väggarna. Hon deltog med denna typ av teknospets i Venedigbiennalen 1997 och i den har hon skickligt knypplat ihop fiberoptiktrådar i mönster som pulserar av ljus. Hietanen kandiderade för Ars Fennica-priset 2001 och fick statens bildkonstpris 1999.
Jaakko Niemelä (f. 1959) fick statens bildkonstpris 2005 och kandiderade för Ars Fennica 2010. Tillsammans fick Hietanen och Niemelä Helsingfors stads kulturpris 2009. Av hälsoskäl är Hietanen inte längre aktivt verksam som bildkonstnär. Hon har genomgått flera svåra sjukdomsperioder och både hon och hennes man Jaakko Niemelä har också gått igenom flera svåra förluster inom familjen, vilket de också bearbetat i sin konst.
Ett av rummen upptas av ett snett, lågt tak. I ena hörnet har taket aggressivt rivits sönder och ljus strömmar in. Verket går under namnet Tro. I taket kan man hitta kors, som håller ihop allt och bär och där det har brustit har ljuset kommit in. Trots allt det håliga, slitna och sönderrivna utstrålar detta verk mycket positivitet. Man kan också relatera till utställningsnamnet Chaos & Beauty; det är i motsatser och kontraster som det sköna blir tydligare.
Grenmönster för Talludden
Konst i offentlig miljö har varit en viktig del för både Hietanen och Niemelä. Under de senaste tio åren har de både tillsammans och var för sig gjort offentliga verk såväl i Finland som utomlands. Ett rum i utställningen har reserverats för att presentera dessa alster. Paret har bland annat gjort pelare med goboljus som bildar grenmönster vid infarten till presidentens tjänstebostad på Talludden.
Hietanens mest betydande beställningsuppdrag är två enorma ljusväggar vid ingången till Nobelmuseet i Stockholm 2000. Ljusfibrerna för de 25 meter breda väggarna vävdes i stående vävstolar. Optisk fiber är en av 1900-talets stora uppfinningar med en mängd tillämpningar i synnerhet inom datatekniken, så det är inte långsökt att just Nobelmuseet beställde Hietanens konstverk. Betagande är även hennes altarverk i Hagalunds kyrka, helt bestående av ljus.
Niemelä har bland annat låtit lysa upp ett robust rivningsobjekt i Sörnäs industriområde. I hans produktion kan man ofta hitta katastrof- och krigsbilder. Till hans rekvisita hör ofta leksaker, fotografier, video och miniatyrmodeller. Mest av allt vill han uttrycka känsla, såsom sorg och saknad, till exempel en förlorad barndom eller till och med ett förlorat nu.
Världen ses genom modeller, vilket också speglar sig i de fyra roterande miniatyrmodellerna i stålnät som kastar talande skuggor på väggarna. Som betraktare befinner vi oss i en roll som ”skapare”.
Utan skuggor ingen skönhet
I den stora skulptursalen visas ett helt nytt ljus- och ljudverk vid namn Den andre. Både Hietanen och Niemelä står för idén, men det har förverkligats av Niemelä. De har utgått från det naturliga ljuset som kommer in från fönstret i den stora salen och det blir till ett projicerat och dramatiserat dagsljus på två av väggarna och på golvet, i bakgrunden hörs ett lugnande ljud.
Denna installation får mig att tänka på den japanska författaren Junichiro Tanizakisessä Till skuggornas lov från 1930-talet som talar för skönheten i det japanska rummet som baserar sig på skuggors växlingar. Tanizaki framhåller det behagligt vilsamma och samtidigt fantasieggande och mystiska som finns i dunkel och mjuka skuggeffekter i motsats till det skarpa ljus och den banala klarhet som han uppfattar som något typiskt för den västerländska kulturen, där allt skall vara ljust och skinande.
I öst försöker man vara nöjd i vilken miljö som helst, ta emot saker så som de är. Tanizaki skildrar så vackert att ”för oss ligger inte skönheten i tingen utan i det mönster av skuggor, av ljus och mörker, som bildas mellan dem” – något immateriellt som också kan hittas i denna utställning.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 1.2.2015.
konstkontentan 