Pekka Paikkari, Lost and Found, Galleri Sculptor, till 1.3.2015.
Pekka Paikkaris kargt poetiska keramikverk låter det primitiva i materialet komma fram.
Formgivaren och skulptören Pekka Paikkari (f. 1960) tar fasta på lerans förändringar och skiftade nyanser i sitt skapande. Det vill säga det skede när leran krymper och hur det då naturligt bildas sprickor och ett nätmönster. Han lyckas behärska denna process så att han precis i detta skede kan forma det han vill – det handlar om att behärska slumpen.
Man kan hävda att Paikkari är en förnyare av den keramiska konsten i vårt land. Han har arbetat som designer för Arabia sedan mitten av åttiotalet. Han jobbar både med serietillverkning och unika verk.
Under de senaste åren har han gjort mestadels större monumentala verk för offentliga lokaler, såsom Gekko i Kampens köpcentrum och det 10 meter höga fasadverket Cataracta på Arabiastranden. Han har också gjort en större vägginstallation med spruckna keramikplattor för Lampaska gården i Helsingfors som berör krigsbarn och historiens börda. Hans verk kan hittas bland annat i Victoria & Albert Museum i London och i keramikmuseet i Barcelona.
Poetisk karghet
Det känns lite som man hamnat i en tidlös arbetsmiljö för keramiktillverkning eller som att göra en arkeologisk upptäckt när man vandrar runt bland skulpturerna och vägginstallationerna i Galleri Sculptor. Paikkari tar fram ett slags historiens avlagringar och för oss på en tidsresa, bland annat via något som ser ut som en rostig cykel uppdragen ur vattnet, men som visar sig är gjord i lera.
I flera av hans installationer och skulpturer kan man hitta kärlrester, krukor, glasbitar och tegelfragment. Sprickorna i leran skiljer två ytor från varandra, stoppar rörelsen och blottar det skedda. Det ger en känsla av tid och visar hur leran är ett uråldrigt material och ett historiskt element.
Överlag uttrycker Paikkaris verk mänsklig närhet och närvaro, med utgångspunkt i människans historia och minne. Det ligger en anda av sjuttiotal och arte povera i hans uttryck, och det grova och primitiva i materialet får komma fram. Han vill helt enkelt uttrycka något poetiskt via karghet.
Bättre i offentlig miljö
Men var går då gränsen mellan keramik och bildkonst? I dag kan man inte dra en tydlig gräns mellan keramik och bildkonst. Alltsedan åttiotalet har verkstadskeramiker också gjort keramisk skulptur och beställningsarbeten för offentlig miljö, även om det först medförde kritik från skulptörer och bildkonstnärer som såg sina domäner hotade. Och i dag använder sig många skulptörer också av lera som material.
Men min synpunkt är att Paikkaris verk inte riktigt har slagkraft i denna kontext, det vill säga utställda i ett galleri för nutidskonst. Det hela känns aningen förlegat och den skulpturala formen kommer inte tillräckligt mycket fram i hans verk. Det är som om han har gjort ett alltför medvetet försök att göra skulptur, men som ändå inte har räckt till. Hans uttryck lämpar sig bättre för offentliga platser och som en del av en hel miljö än i denna kontext.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 24.2.2015.
konstkontentan 