Tor Arne: Tolkningar av leendets blomma

Tor Arne, Paintings 2013–2015, Galerie Anhava till 29.3.2015.

Ögonblick då ljus och färg föds – vilka är de?

Många kan säkert relatera till det spektakulära som kan ske vid horisonten då solen går upp. Bildkonstnären Tor Arne (f. 1934) dras till stora och öppna skärgårdsvyer och man kan hitta startpunkten där ljuset föds i hans verk. Hans horisontala linjer är egentligen inte linjer utan ljus och det handlar om långsamhet och tid.

Tor Arne studerade på Fria målarskolan på femtiotalet och han har också fungerat som lärare och rektor där under åren 1962–88. Till skillnad från Maire Gullichsens franska linje, styrde han tillsammans med Carolus Enckell och Juhani Pallasmaa in skolan på en mera amerikansk linje och Tor Arne gav ut böcker om Agnes Martin, Ad Reinhardt och Josef Albers.

Tor Arne har regelbundet hållit soloutställningar främst på Galerie Artek sedan sjuttiotalet och sedan på Galerie Anhava. För fyra år sedan ordnade konstmuseet Emma en större utställning med hans verk.

Konstmuseet Ateneum har köpt två verk av Arne till sina samlingar. Det faktum att han debuterade redan på femtiotalet gör att han räknas höra till detta stall och inte nutidskonstmuseet Kiasmas, fastän han är en levande nutidskonstnär.

Horisontellt vilande
Ofta förknippar man Tor Arnes oljemåleri med horisontala ränder, men på denna utställning finns även landskapsskisser med föreställande element. Vissa är pasteller på papper med en bredare vit yta runtomkring.

Naturligt ljus är ett viktigt element vid betraktande av verken samt att man ger tid och närvaro, det är med andra ord frågan om andra krav än vi möjligen är vana vid med tanke på dagens mediebaserade bildvärld.

Även dukens form avgör helhetsverkan; en horisontal målning vilar och utstrålar ett lugn. En vertikal målning innefattar mera dynamik och en kvadratisk målning skapar rum, och man sugs lättare in i den.

I galleriet finns både ljusare och mörkare färgspel. Det är fascinerande att upptäcka hur det ur det mörka öppnas färgvärldar vartefter man ger målningen tid. Målningarna saknar namn, tid och rum; konstnären vill inte påverka mötet mellan åskådaren och målningen.

Tor Arnes verk är rent visuella, de går rakt genom ögat in i själen och skapar ett eget ljus. Han skrubbar och skrapar sig fram på duken så att en luftighet i färgerna uppstår. Samt en optisk blandning, det vill säga man kan vid ett visst avstånd erfara att färgerna blandas samman på ens egen näthinna. Färgen är med andra ord inte densamma i målningen vid nära betraktelse som vid ett längre avstånd.

Från färg till kaos
Konstnären vill frångå det rationella i färger; han börjar helt enkelt med färg och går sedan till en form av kaos, med andra ord handlar det om att våga hänge sig åt något som man ännu inte vet vad det är, vara öppen.

Tor Arne förtydligar därmed för oss att det inte finns något färdigt och självklart bildspråk, utan att det är en öppen spegel.

Tor Arnes produktion sträcker sig över nästan sju decennier och han har tagit starka intryck av bland annat Paul Klee och Wassily Kandinsky i sin konst. Men på sextiotalet började Tor Arne se skeptiskt på konkretismen och tanken om ren abstraktion.

Han har därmed valt att röra sig i gränslandet mellan det föreställande och det abstrakta. Målningarna representerar ingenting annat än dem själva och de är inte beskrivande, men de kräver den estetiska upplevelsens referensramar från det flöde av erfarenheter som vi ständigt befinner oss i.

Landskapet är med andra ord verkets näring, inte dess subjekt. Det handlar om att låta frågor och logik dö, för att låna Gunnar Björlings ord, och i stället tolka leendets blomma.

Camilla Granbacka

Publicerat i Hufvudstadsbladet 15.3.2015.