Nina Roos, Inside Outside and Beside, Galerie Forsblom till 2.4.2015.
Ett genomgående tema i Nina Roos utställning i Galerie Forsblom är det labila; något skört som kunde falla ihop nära som helst. Trots sitt abstraherade och distanserade uttryck behandlar målningarna svåra och komplicerade saker.
Något ostabilt och kaotiskt uttrycks via en lucka som håller på att öppnas och man håller på att stiga in i något annat. Efterhand framträder tunn hud och blåmärken mitt i det kvadratiska, kantiga och enkla – effekten är slående. Det visar sig att allt är relaterat till verkligheten, till individen, och det är mycket blottande. För Roos är måleri frågan om mentala positioner, hon använder sig av måleriet som ett verktyg för att reflektera. Roos rör sig frikostigt mellan olika nivåer och för ihop det fysiska, det intellektuella, det emotionella och det mentala – och gör måleriet mera fysiskt.
I denna utställning kan man också hitta en djupare betoning på det rumsliga; det är nu första gången Roos ställer ut rumsliga skisser med målningarna. Dessa öppnar upp och ger ytterligare en dimension till målningarna. Det är frågan om olika rumsliga positioner; hon ser olika skikt i det fysiska rummet. Med finns rummets förflutna och en framtid, samtidigt som hon skildrar ett möjligt skeende i rummet. Roos kan också visa en potentiell händelse. Det råder en betoning på atmosfär; man kan till exempel ana hur det känns när en vindpust plötsligt drar genom rummet. Det är som hon försöker greppa en sekund av något som händer just nu i rummet, förrän det i nästa ögonblick är borta ur tillvaron. Målningen Täthet (Röd luft) skildrar väl hur man kan uppleva ett rum som väldigt packat och kvavt, fastän det är tomt.
Nina Roos rör sig på gränsen mellan mycket konkreta detaljer, men samtidigt är de på något plan väldigt abstrakta. Den estetiska formen går inte att läsa, utan måste upplevas. Att skriva om Roos målningar är med andra ord detsamma som att ha det otillräckliga som målsättning. Hon visar tydligt att konstens primära innehåll är ett seende här och nu, men det finns dock ett krav på kommunikation. Allt handlar om små nyanser och inzoomningar på olika sätt på ett material. Man minns en atmosfär, ett tilltal eller en känsla. Titlarna är en viktig del av helheten, de tillägger viktiga aspekter.
Roos jobbar inte med färg på ett modernistiskt estetiskt sätt, utan färgen ska hänga ihop med begreppsvärlden. Ytan är med andra ord inte det intressantaste, utan hon skapar situationer. Färgen är en startgrop, något hon inspireras av och som hon bygger vidare på. Färgprocessen går väldigt djupt i konstnärens undermedvetna och hon använder sig av en viss färg åt gången mycket intensivt. De färger Roos nu mest använt sig av är gult, beige och brunt. Sedan kommer begreppen, abstrakt material. I verket Det horisontala (hetta) har färgen fått en attraktionskraft. Fläcken i ljusrött-beige drar till sig insekter. Det handlar om sensorisk perfektion, färgen uttrycker något på många sinnliga plan.
Typiskt för konstnären är att hon döljer och täcker in, avskärmar. Detta för att förtydliga det hon strävar efter, att visa att det intressanta är också baksidan. Roos jobbar oftast med det som finns inne i en målning. Målningarna fungerar som en passage till något annat, samtidigt som de ger en närhetskänsla. I den stora målningen Tanken och Rummet ser man en stol, men det finns också ett skeende bakom som vi endast kan ana. Ett streck skär igenom situationen, likt en abstrakt tanke. Det är som hon skulle fråga att vad innebär den abstrakta tanken egentligen i en situation. Roos skapar helt nya bilder, sådana jag aldrig sett förut. Sakta men säkert låter hon känslor växa fram hos betraktaren. Man märker att hennes distinkta strävan är att måleriet ska aktivera till nya tankar. Det är frågan om känslor och sinnlighet skört och subtilt inpaketerat med penslar – för att fascinerande nog kunna öppna upp allt återigen för oss.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet mars 2015.
konstkontentan 