Den finska småstaden Mänttä erbjuder både toalettpapper och mästerlig konst. Gamla pengar från pappersindustrin har möjliggjort 100.000 museibesök per år och en tillbyggnad som korats till årets museum.
Mänttä är en liten industriort mitt i Finland med cirka 10.000 invånare, omringad av 136 sjöar och framför allt skog. Här har det sedan 1920-talet idkats pappersindustri av den finlandssvenska släkten Serlachius; ”Serla” har blivit ett inrotat begrepp för hushålls- eller toapapper i den finländska vokabulären.
Bergsrådet Gösta Serlachius började även samla konst på 20-talet och lade grunden till en av Nordens mest betydande privatsamlingar, med verk från guldåldern i Finland. Konststiftelsens samling uppgår i dag till cirka 5.000 verk av bland annat Akseli Gallen-Kallela, Albert Edelfelt och Helene Schjerfbeck. Nyligen upptäcktes också att det fanns en äkta Monet i samlingen.
– Gösta Serlachius valde medvetet redan på 30-talet att museet med dess gedigna samling skulle stanna i Mänttä. Trots att många då ansåg att han borde ha placerat sin samling i Helsingfors, ville han etablera ett kulturutbud också på landsbygden, säger museichefen Pauli Sivonen.
Han basar för Kontmuseet Gösta med både samlings- och nutidskonstutställningar. Personalen har på femton år utökats från tre till sextio personer och ifjol tillkom 6.000 kvadratmetrar i en tillbyggnad i trä. För nybygget ordnades det en internationell arkitekturtävling, som vanns av den spanska arkitektbyrån MX_SI architectural studio från Barcelona, med en 135 meter lång träpaviljong.
De 180 miljoner kronor nybygget kostade väckte uppståndelse mitt i hetaste Guggenheim-debatten i Helsingfors. Men museet har ivrigt tagits emot av publiken och kritikerna; konstmuseet Gösta blev valt till Årets träbyggnad i Finland ifjol och Årets museum för några månader sedan. Både nutidskonst och äldre konst blandas på ett spännande sätt i den gamla herrgården och nya paviljongen, som förenas via en glaskorridor.
Men främst är herrgårdsbyggnaden i tegel tänkt för samlingen och träpaviljongen för nutidskonst.
– När bygget inleddes påstod många att man inte kan tillägga något i denna genuina herrgårdsmiljö. Men arkitekterna har lyckats skapa en mycket finkänslig träbyggnad som smälter in i naturen. Den är trots allt ganska lik nordisk arkitektur i all sin enkelhet, säger Pauli Sivonen.
Det råder en koncentrerad och asketisk stämning när man träder in i museets entré som domineras av svart granit. Paviljongsvandringen inleds med två mindre gallerier och avslutas högtidligt med en tolv meter hög sal på 600 kvadratmeter.
Nybygget är helt i trä, vilket är ovanligt för större offentliga byggnader. Arkitekterna ville att träet tydligt skulle framträda med tanke på kopplingen till Serlachius-industrin och den finska naturen. Byggnaden upptas också av stora glasytor vilka rytmiskt och generöst reflekterar den omgivande naturen och tar in den i själva byggnaden.
Utomhus har arkitekterna planerat en träbro till en närliggande ö, så att museibesökarna lätt kan ta sig ut i en vacker björkskog alldeles invid vattnet. Det centrala är insjölandskapet och den avkoppling naturen kan ge.
– Vi vill satsa på att ett besök ska vara frågan om en helhetsupplevelse, inte bara en museivandring, förklarar Pauli Sivonen.
Konstmuseet gick länge på sparlåga men nu vallfärdar den finska konstpubliken till Mänttä. Utöver den gamla sekelskifteskonsten har orten utvecklats till en betydande scen för nutidskonst. Museet har mera rörelsefrihet i och med att konststiftelsen även styr verksamheten.
– Förstås vill vi ha en stor publik, men det är inte det enda vi eftersträvar. Framför allt vill vi göra ett kvalitativt arbete och ambitiösa utställningar med internationella nutidskonststjärnor. I år visar vi Anselm Kiefer stort för första gången i Finland.
Sivonen betonar att också Mänttä Art Festival, som ordnas i fabriksområdet varje sommar, är landets största nutidskonstevenemang.
Camilla Granbacka
Publicerat i Dagens Nyheter 8.7.2015.
konstkontentan 