Venedig-biennalen, All the Worlds Futures, 56th International Art Exhibition. Till den 22.11.2015.
Årets Venedigbiennal är klart politisk och samhällskritisk.Man speglas i krig, finanskriser och miljöpolitik. Det en allvarlig och mörk spegel som genom mycket olika uttryck försöker belysa dagens ekonomiska orättvisor och arbetsförhållanden. Denna biennal skiljer sig markant från den förra som var inriktad på inåtvänd metafysik konst, av många döda särlingar så som Hilma af Klint. Nu fokuseras det istället på den bistra verkligheten, levande konstnärer av kött och blod med världsförbättrarambitioner. Arsenale utställningen inleds med Adel Abdessemeds hotande knivbuketter omringade av Bruce Naumans blinkande neonutrop ”War” och ”Violence”. Också Glenn Ligons text ”Blues, blood, bruise” som hänger över ingången till den internationella paviljongen i Giardini är en symbolisk öppning. I centrum står nytolkningar av marxismen. Under hela biennalen läses till exempel Karl Marx Das kapital högt i det specialbyggda auditoriet The Arena.
Europa inte längre centrum
Det som särpräglar Venedig biennalen från andra biennaler är just det att den är uppbyggd kring nationalitet. I år finns ett skäligt urval afroamerikanska konstnärer med, eftersom biennalens chefskurator Okwui Enwezor, som har nigerianskt påbrå, har länge arbetat mot eurocentrism. Paradoxalt nog står de nationella paviljongerna kvar likt historiska minnesmärken. I en tid när konstnärer ständigt rör sig över nationsgränserna, står de för en föråldrad syn på sambandet mellan geografiskt ursprung och konstnärlig identitet. Men det är ändå i paviljongerna man får de starkare upplevelserna. Bland Giardinis nationella paviljonger utmärker sig Japans bidrag med en enorm röd spindelnätskonstruktion upphängd i taket och två robusta båtar på golvet. Konstnären Chiharu Shiotas har metaforiskt hängt tiotusentals nycklar runtom i nätet och det hela är oerhört vackert.
Australiska paviljongen är en sprudlande nytänkande wunderkammare; Fiona Halls installation brinner av skaparlust och fantasi. Hon har svängt upp och ned på världen och sammanfört oväntade saker i en vild blandning som för fram en annan tid och värld; Ugandas sedlar har fått röda spermier på sig, sardinburkar har spjälkts upp till formen av en sköldpadda och gökur framstår som dödsskallar. Denna installation bryter från den så kallade plakatkonsten och känns mera påtaglig och levande. Storbritannien briljerar med feministen Sarah Lucas attack i senapsgult, med upphöjda penisar och fimpar i vaginor. Betydligt stillsammare och kyligare är den nordiska paviljongen med den norska ljudkonstnären Camille Norments ödsliga nutidstoner på en glasharpa och krossade glasfönster; någonstans mellan poesi och kaos. Eller den finska konstnärsduon IC-98:s animation där framtidens sista träd förmultnar i en mörklagd Aalto-paviljong. Installationen framför en djupare geologisk tid då människan slutat existera. Tempot i det hela framstår som både snabbt och långsamt samtidigt på ett nästan skrämmande sätt.
Svävande träd i retreatmiljö
Träd i olika formationer är ständigt återkommande i hela biennalen. Den amerikanska sjuttiotals jordkonstnären Robert Smithson inleder också huvudutställningen med ett dött träd. I Hollands paviljong ligger några förkolnade bitar av en trädstam. Den franska paviljongen har förvandlats till en slags organisk retreatplats, där man kan halvt lägga sig ned och betrakta Céleste Boursier-Mougenots svävande träd med tillhörande väldiga jordklumpar. Rotlöshet och ett ihopkrafsande av identiteter är också ett annat tema bland många. I danska paviljongen behandlas denna problematik på ett förfinat sätt då Danh Vo, som flytt med sin familj från Vietnam till Danmark, har samlat ihop olika upphittade tystlåtna objekt. Den stora paviljongen upptas av endast ett fåtal slutna objekt, likt abstrakta historiska referenser från olika tider, men han lyckas få dem att tala ut. Imponerande är också Chris Markers fotografier av anonyma metroresenärers tomma blickar i kontrast till otaliga facebookbilder som hänger i taket.
Isländsk mosképaviljong i rätten
Biennalens politiskt inriktade verk kopplas till 1970-talets vänsterradikala aktivism och samhällskritiska konceptkonst, men teknikens framfart gör att nutidsverken framstår aningen mera driftiga och berättande. Men i det stora hela känns det som om det finns för mycket plakat och informationsbombardemang. Det förefaller vara ett mellanår, men det finns också subtilare och mera poetiska varianter av det samhällskritiska så som Joana Hadjithomas och Khalil Joreiges dagboksprojekt från Beirut. Deras tidstangerande bokprojekt i minimalistisk och konceptuell tappning upptar en hel vägg i Arsenale, med dagliga processer i bokformat för publiken att konkret greppa. Det som väckt mest uppståndelse är den isländska mosképaviljongen som nu är i rätten. Paviljongen, som bestod av en fullt fungerande moské och som var inhyst i en oanvänd katolsk kyrka, stängdes två veckor efter öppningen av stadens myndigheter. De menade att konstverket utgjorde en säkerhetsrisk och att den ansvarige konstnären, schweizaren Christoph Büchel, inte sökt de rätta tillstånden. Man hamnar nu i rätten att avgöra om detta kan kallas konst eller ej.
Camilla Granbacka
Publicerat i Österbottens tidning 19.8.2015.
konstkontentan 