Helsingfors festspel: Here Out There – Så långt borta men så nära, Sjökabelhallen i Kabelfabriken, till 30.8.2015.
I samband med Helsingfors festspel visas videokonst av tio unga kinesiska kvinnor stort på Kabelfabriken. Kina speglas på ett vardagsnära, narrativt sätt och förefaller samtidigt nära och mycket långt borta.
Mr.Sea. Geng Xues animation baserar sig på en kinesisk folksaga. Bildkälla: Helsingfors festspel.
Det högt projicerade videoverket av en rödslagen kvinnokropp iklädd endast jeans framstår som en stor altartavla i den enorma fabrikshallen. Den anonyma kvinnan ligger på mage och rör sig sakta med jämna mellanrum.
Paradoxalt nog ser det hela mycket vackert ut, innan man noterar ärren. Xing Danwens I Can’t Feel What I Feel visar en kinesisk kvinna. Man kan fråga sig hur vi skulle ta till oss verket om kvinnan vore finländsk. Kanske skulle vi då direkt se det för vår kultur karakteristiska familjevåldet och inte som nu, med mera distans, i första hand kunna ta fasta på skönheten i upplägget.
Utställningskuratorn Maaretta Jaukkuri har valt att uttryckligen visa unga kvinnors videokonst, den yngsta är född 1990. De femton verken är alla ett slags berättelser om vardagslivet i Kina. Dessa nutidskonstnärer arbetar i en tid av svårfattbart snabba förändringar, från kollektivism till individualism och från statskommunism till överkonsumtion.
Överlag kan man säga att dessa kvinnor formar en annan slags feminism än den vi i västerlandet är vana vid, och själva vill de inte direkt hävda att de är feminister. Deras kulturella utgångsläge ligger i konfucianismens kvinnosyn, där kvinnan alltid är i lägre position än mannen, men med finns också Maos utlåtande om att ”kvinnorna bär upp halva himlen”, och enligt lagen ska alla vara jämlika.
Teman på utställningen är naturen, utopiska tankar där man drömmer sig till andlighet, ren mat, den våldsamma urbaniseringen samt våld i hemmet. Filmerna tangerar också prostitution och kommersialism.
Annorlunda berättarkultur
En mera konkret skillnad är att vi inte har samma förståelse för den kinesiska symbolvärlden och de har inte heller förståelse för vår. Ett exempel på detta är Geng Xues video Mr. Sea, som är en animation med porslinsdockor och baserar sig på en kinesisk folksaga, en kärlekshistoria. Den blottar hur berättarkulturen är helt annorlunda i Kina än i Finland, även om båda länderna har starka berättartraditioner.
I Mr. Sea kan man inte hitta någon kulminationspunkt eller konflikt. Allt är ett jämnt flöde av bilder, och man ser i stället saker från många olika vinklar. Verket är också ett sätt att visa hur tidens förändring ställer gammalt mot nytt. Man tar fasta på sin egen kultur och omtolkar, ser hur det fungerar i dag och formar därmed en levande tradition.
En annan konstnär som tar fasta på gamla traditioner och för in dem i vår tid är Yuan Keru. Hon har anlitat en grupp unga människor att agera helt fritt på natursköna platser. Likt barn leker de i naturen, och de framstår som ett med naturen.
Här finns ett sökande efter andlighet, man vill frångå dagens kommersialism och använder i stället den buddhistiska naturkänslan som språngbräde.
Undviker politik
Det bör nämnas att det konstnärliga utövandet inte är helt fritt i Kina. Myndigheter kan stänga utställningar, även om det i dag är ovanligt. Dessa kvinnokonstnärer håller sig alla borta från makropolitiken och det ger dem mera frihet.
En som ändå tar fasta på en mera brännhet fråga om genderpolitik är Yuan Keru i videon Peacock där en man klätt ut sig i rosa kjol och rör sig graciöst bland körsbärsblommor.
Vacker och poetisk är också Liang Yues projektion med röda blommor som rör sig lätt i vinden. Hon har helt enkelt satt kameran i naturen och låtit den fritt tala i dess eget tempo. Det ger oss möjlighet att greppa stunden på ett annat sätt.
Generellt kan man hävda att upplägget med endast videokonst ger en lugn och tydligare estetisk helhet. Sjökabelhallen är mycket lämplig som utställningslokal i detta fall.
Den tretton meter höga och öppna hallen med en maskulin industrikänsla är helt mörklagd och man har överblick över nästan alla projektioner samtidigt. Det känns som ett fräscht och givande sätt att se videokonst på, i jämförelse med att gå från upplysta vita gallerier in i mörka, trånga videohörn , vilket situationen vanligen är.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 24.8.2015.
konstkontentan 