Den heliga Teresas extas, Amos Andersons konstmuseum till 26.10.2015.
Extasen i själva konstskapandet står som en förenande faktor i grupputställningen på Amos Andersons konstmuseum.
Bildkonstnärerna Sara Oravas och Stiina Saaristos ateljédiskussioner om sambandet mellan samtidskonst och religiös mystik ledde till att de ville sammanställa en tvärkonstnärlig utställning kring temat. De och åtta andra konstnärer har på utställningen tolkat extas som del av det konstnärliga skapandet och lyfter fram det tvångsmässiga behovet av att skapa konst.
Utställningen har fått sitt namn efter den spanska mystikern och helgonet Teresa av Avila, som på 1500-talet uppnådde tillstånd i vilka hon kände att hon blev ett med Gud. Många känner säkert till Berninis barocka marmorskulptur av Teresas extas, av många tolkad som erotiskt laddad, men också som ett förändringstillstånd, en övergång till något annat.
Utställningen visar att det finns många olika sätt att gestalta den konstnärliga extasen. Både inom religionen och konsten strävar man efter en meningsfull och djup upplevelse. Plötsligt kan aspekter som tid och rum försvinna för en liten stund.
Böneramsor och självplågeri
Utställningen inleds med Jukka Korkeilas installation Varje dödsbädd är en port till himmelen, som bildar en enhetlig värld som man kan så att säga dyka in i. Den består av en vägg med katolska böneramsor, samt två spegelklädda väggar.
Korkeila, som fick sitt genombrott på 1990-talet med ett egocentriskt, expressionistiskt sätt att måla, är nu inne i en process där han förenklar, utgår från religiösa texter och rumsliga aspekter. Denna installation medför onekligen en annan erfarenhet mellan betraktare och verk än hans postmodernistiska måleri. Är det då så att det andliga billigstämplas via all denna förenkling? Kanske man ändå vågar påstå att Jukka Korkeila ser döden i vitögat och mitt i enkelheten hittar en slags vördnad för livet.
En stor del av första våningen upptas av Henry Wuorila-Stenbergs målningar. De handlar explicit om att vara människa, livets balansgång och dödens ofrånkomlighet. Han vågar möta både det fula och det våldsamma i tillvaron, men också dess skönhet. Målningsserien Jag är din kärleks rosengård är stark i all sin enkelhet. Bredvid hänger Stiina Saaristos stora kol- och blyertsteckningar av tunga, groteska figurer i bönepositioner.
Explicit är också konstnären Seppo Salminen, som går under namnet Johannes S när han utför masochistisk performance. Rester av hans föreställningar finns utställda i museet. Men det är så tydligt att man förlorar intresse till det hela. Det är förståeligt att man på sjuttiotalet utsatte sig för groteskheter inom nutidskonsten eftersom det tillförde en ny dimension till konstdiskussionen, men är inte det nu redan avklarat?
Musiken berör
Det tvärkonstnärliga berikar utställningen. Tonsättaren Juha T. Koskinens ljudverk fungerar som en slags sammankopplande länk för de olika konstnärsuttrycken i museets trappuppgång. Medan man vandrar i trappan växer och minskar ljudet, likt en pulserande extas.
I det mörklagda orgelrummet i museet förenas lämpligt nog musikern Merja Kokkonens experimentella musik och Antti Nyléns texter med en camera obscura-installation.
Foto- och videokonstnären Heli Rekula har valt att ställa ut mindre fotografier som går i samklang med Amos Andersons samling av katolska kyrkoföremål i museets kapell; helheten går vid namn Till Amos. Rekula utgår ofta från sina egna minnen och tankar om människorelationer och maktspel, om det feminina och maskulina i vår värld, över huvud taget livets skörhet och skönhet.
Jenni Eskolas finkänsliga blyertsstreck på silvrigt papper för fram en mycket subtil och minimalistisk känsla; den meditativa och arbetskrävande processen framträder väl. Trots det monokroma fokuserar hon på färg och får den att lysa. Det är frågan om ett slags övningar i att hantera mörker. Dessa berikar i all sin enkelhet och tystnad, likaså Sara Oravas meditativa målningar. Oravas målningarna har ett eget liv och lyster där det finns både abstraktion, känsla och fysisk erfarenhet. Hon arbetar ofta utgående från modell även om slutresultatet är helt abstrakt. Kropparna har sedan ersatts av röda draperingar som länkas till ett slags förändringstillstånd; ett skede då något tar slut och något annat får sin början.
Utställningen kompletteras av en föreläsningsserie där bland annat Gustav Björkstrand tar fram Maria Åkerblom och extasen mörka sida (14.10). Andra föreläsare är Tarmo Kunnas (2.9), Ulla Lumijärvi (16.9) och Laura Wahlfors (30.9). Söndagen den 4 oktober ordnar museet en konstnärsträff med efterföljande konsert klockan 15 där Zagros Ensemble och Mia Heikkinen uppträder.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 13.9.2015.
konstkontentan 