Samling Sigurd Frosterus, Konsten som livshållning, Amos Andersons konstmuseum till 24.6.2017.
Sigurd Frosterus lanserade det franska färgmåleriet i Finland. Hans konstsamling visas för första gången så gott som i sin helhet på Amos Andersons konstmuseum.
Kring sekelskiftet kan man urskilja två läger på den finländska bildkonstarenan: ett med betoning på det nationella och mörktonade, och ett annat med sikte mot Europa, mot impression, ljus och prismatiska färger. Det var främst finlandssvenska konstnärer som ville ta farväl av naturalismens landskapsmåleri och frångå de brundaskiga tonerna.
I samlingsutställningen på Amos Andersons konstmuseum kan man få en känsla av om hur fräckt och provocerande det kunde te sig under denna tid då konstnärer försökte få in fyr och flamma i målningarna: klarrött och knallblått, gult som solen själv eller pistagegrönt som om man kunde äta färgen. Man kan hävda att färgerna sprängde sig genom realismens tvångströja och blev till en egen kraft – man ville göra måleriet till en fest för ögat.
Hundra verk i samlingen
Utställningen är uppbyggd kring navet till hela färgmåleriet i Finland, det vill säga konstsamlaren, arkitekten, inrednings- och möbeldesignern, författaren och konstkritikern Sigurd Frosterus (1876–1956). Hans konstsamling, som består av cirka 100 verk, visas nu för första gången så gott som i sin helhet på två av museets våningar.
Frosterus lanserade det franska färgmåleriet i Finland redan 1917, men är också känd för att ha ritat till exempel Stockmanns varuhus och Villa Ekudden i Helsingfors. På utställningen visas en dokumentärfilm om Frosterus, och Finska litteratursällskapet har gett ut en gedigen bok om honom. Målningarna på utställningen balanseras väl upp med möbler, Iris-keramik och rekonstruerade hängningar från Frosterus olika funktionellt inriktade hem.
Enckell en favorit
Språngbrädet för Frosterus konstsamling var hans bröllopsresa i Venedig 1907, då han köpte en Parisvy av Paul Signac från 1899 av sin vän Henry van der Velde. Sigurd Frosterus hade likt den engelsk-belgiske A.W. Finch tagit starka intryck utomlands speciellt ifråga om neoimpressionismen. Kärnan i neoimpressionisternas kolorism är att färgerna blandas på ögats näthinna, inte på duken. Flera strålande verk av Finch visas på utställningen.
Samlingen representerar väl det prismatiska färgmåleriet och här finns även färgkartor och teoriexempel. Meningen är att via museipedagogiken kunna öppna upp färgläror och färgförnimmelser för skolelever och vuxna. Bildkonsten använder sig av färg för att påverka människor på ett sätt som går utanför formen. Det handlar om en känslomässig sida av konsten, vilket Sigrid Schauman väl visar i sitt sinnliga porträtt av Sigurd Frosterus och i ett flertal små landskapsmålningar.
Med finns också den stora målningen av nakna gossar på stranden samt flera familjeporträtt och fina hamnvyer av Magnus Enckell från början av 1900-talet. Enckell stod Frosterus särskilt nära och på femtiotalet täcktes en hel vägg i hans hem med Enckells måleri.
Även om samlingen till stor del handlar om kolorism, blev Frosterus på äldre dagar mera eklektisk i sin smak. Frosterus skaffade inte konst för att höja sin sociala status, utan det var en naturlig del av hela hans profession och livsåskådning. Tölöhemmet på 300 kvadratmeter byggdes upp kring samlingen, tavlorna var medelpunkten. Helhetsintrycket är att det är en samling som orkar bära upp Finlands historia, till skillnad från andra privatpersoners samlingar som håller en mera personlig linje.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 24.10.2015.
konstkontentan 