Alice Neel
Alice Neel, Det moderna livets målare, Ateneum till 2.10.2016.
Den amerikanska bildkonstnären Alice Neel tas fram som en modig förnyare och feminist i den stora retrospektiva utställningen på Ateneum. Hennes djuplodande porträtt framstår som aktuella i en tid av allt ökande självupptagenhet.
I en stor målning breder den unga och smärta Julie ohämmat ut sin nakna gravida kropp. Hennes spända ögon stirrar direkt mot oss och hon ser något misstänksam ut. Bakom henne ligger hennes man Algis, doktorand vid Berkeley universitet, fullt påklädd i kostymbyxor och svarta sockor. Konstnären har förkortat hans kropp i bilden och han håller nonchalant ena armen om sin fru som om han skulle äga henne.
Stämningen i Alice Neels verk från 1967 ger glimtar av Manets Frukost i det gröna, men Neel har ett helt annat förhållningssätt så hon belyser den unga kvinnans psykiska tillstånd via ögon och kroppshållning. Ett år senare målade Neel paret igen tillsammans med den nyfödda babyn. Mannen är då den mest framträdande i bilden. Han står bredbent och håller karskt babyn med höger hand. Frun står något bakom honom, förskräckt och hjälplös, likt en liten flicka klädd i gula strumpbyxor och kort klänning.
Ventilerar modersrollen
Alice Neel, som föddes 1900, slog inte igenom förrän i slutet av sextiotalet då den feministiska rörelsen upptäckte hennes direkta sätt att skildra kvinnokroppen och kvinnans vardag. Neel avbildade inte kvinnokroppen erotiskt eller förskönande och hon vågade öppet ventilera sin egen modersroll. I målningen av hennes son Hartley på en gunghäst från 1943, framstår konstnären otydligt i en spegelbild långt bak i rummet, likt i en målning av Velázquez. Tvååringen på gunghästen har en mystisk, skräckslagen blick; allt tycks inte stå rätt till i detta hem.
1934 målade Neel sin sexåriga dotter Isabetta, första gången de sågs efter att flickan som tvååring förts bort av fadern till Kuba. Den nakna flickan står trotsigt med båda händerna på höfterna. Kroppshållningen ger besked om att mor-dotter förhållandet inte kunnat utvecklas. Flickan har onormalt stora fötter och accentuerad vagina och liknar mera en uppstoppad docka än ett levande barn, med grönaktig hudton och glasaktiga ögon. Att skildra nakna barn är märk väl ett mycket tabubelagt ämne i USA och framför allt på 1990-talet kritiserades Neels målningar starkt, likt Sally Manns fotografier.
Neel har haft stor inverkan på målarkonsten, speciellt hennes sätt att blotta det vardagliga. Hon övar oss i att se folk rakt in i ögonen och undersöker det kanske mest allmängiltiga som finns – det att vara en människa. Bland annat den sydafrikanska konstnären Marlene Dumas har på nittiotalet gjort en målning som påminner starkt om porträttet av Isabetta.
Målade fattiga och kriminella
Utställningen omfattar cirka 70 verk. Detta är andra gången hon visas stort i Europa; en utställning ordnades år 2000 på Moderna museet i Malmö och i London, men hennes mindre akvareller visades även för tre år sedan på Nordiska Akvarellmuseet.
Utställningen är indelad kronologiskt och visar hur Neel från trettiotalet till femtiotalet bodde i New Yorks spanska Harlem, isolerad från konstetablissemanget och målande fattiga, utstötta och kriminella. Hon bör med andra ord inte bara ses som en feministiskt lagd kvinnokonstnär, utan hon målade hela spektret av mänskligheten.
Ett av de sista porträtten i Harlem var av Robert Smithson, från 1962, innan han slog igenom som jordkonstnär. Smithson är klädd i mörk kostym och sitter avslappnat med ena benet på det andra. Den unga konstnären skildras med långa fingrar och lemmar och hans ansikte och kroppshållning visar en känslig personlighet. Ansiktet är halvt vänt bort eftersom han ville dölja sin besvärliga akne. Kindknotorna framträder starkt i rött.Svår livshistoria
På sextiotalet flyttade Neel till Upper West Side, bland studenter och konstnärer. Under denna tid utvecklade hon som sextioåring en helt ny stil. Modellerna var nu kända personer från kultureliten, framför allt från Andy Warhols krets. Under detta skede blomstrade hennes karriär och hon började ställa ut betydligt oftare.
Eftersom Neel sålde väldigt få av sina verk under sin livstid, fanns de flesta människoöden hon målat efter hennes död 1984 utspridda i hennes bostad, likt ett stort kartotek över hennes liv.
Neel var en stor samlare av själar, men framför allt lyser hennes egen livshistoria starkt igenom hennes produktion, eftersom hon också ofta berättade den i samband med sina verk.
Det ger förstås en annan laddning till bilderna att veta att hon först bodde i Kuba, att hennes första barn dog, att hennes andra barn togs ifrån henne, att hon efter det lämnades utstött och fick en psykisk kollaps, försökte ta sitt liv, men reste sig upp, blev ensamstående mor till två söner och nätt och jämnt lyckades försörja sin familj som konstnär.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 27.6.2016.
konstkontentan 