Heikki Marila, Paintings, Galerie Forsblom till 25.9.2016.
Heikki Marila blottar våldets ansikte i sina röda expressiva målningar. Som underliggande tema hittas inbördeskrigets fasor. Ett nytt och levande koncept i galleriet är att hängningen växlar varje vecka.
För fyra år sedan slog Åbo-baserade konstnären Heikki Marila (f. 1966) igenom med sina blomstermålningar då han fick det stora Carnegie-priset. Han har gjort sig ett namn för sin rättframma expressivitet, där han inte räds att placera nutidskonstens måleri i dialog med konsthistorien. Förutom stillebenmålningar av blommor och frukter har han även använt sig av kyrklig ikonografi och porträtt.
Marila har också målat betongförorter och väntsalar som ett sätt att belysa maktens kretslopp. Hans produktion är stor och teman har varierat, men man kan se en tydlig linje: det aggressiva, emotionellt laddade och rättframma förenar hans målningar. Mer och mer har han gått mot total abstraktion och frågeställningar i det rena måleriet.
I denna utställning tycks Marila vilja visa att vårt lands krigshistoria inte ventilerats och behandlats tillräckligt. I stort format utforskas till exempel sjuttioåriga Topis ansikte; expressivt och rött, fullt av rynkor, eller är det ärr och blodspår? Under porträttet har konstnären skrivit i blyerts den avporträtterades förnamn med barnslig skrivstil i blyerts. Det finns flera av dessa män i utställningen.
De som är iklädda uniform förefaller mera stränga och omänskliga, än de ansikten som blottar endast naken hud. Fascinerande är hur konstnären lyckas få dem att framstå likt ett slags historiska kartor; när man väl står framför dem känns de obekvämt nära.Växlande hängning
Kritikern Timo Valjakka har valts till utomstående kurator för att växla hängningen varje vecka. Valjakka kuraterade även Marilas stora utställning i Helsingfors konsthall för två år sedan då Marilas tjugoåriga produktion behandlades. Nu visas endast nya verk och det är imponerande att se hur produktiv konstnären varit det senaste året. Valjakka har utgått från en samling av 70 verk. Eftersom alla inte ryms i galleriet samtidigt ändras hängningen varje måndag. I utställningen hittas även abstrakta stora oljemålningar fyllda med röda streck. Dessa röda färgexplosioner med suddiga, svartvita bilder i bakgrunden erbjuder ett hav av känslor.
De säger något om svårigheterna att tala ut om svåra minnen; en röd streckmålning har en helt svart bakgrund, som om man inte vill eller förmår minnas. De röda strecken på denna målning är mera naivistiska och klumpiga, likt gjorda av en barnhand. Med finns även porträtt från Marilas eget familjealbum, men dessa bilder ger ändå rum för betraktaren att koppla dem till vilka egna släktingar som helst. Via gröna bilder av ryor visar Marila kvinnors närvaro i kriget. Denna vecka upptas den stora salen i galleriet med dessa gröna grafiska målningar.
De ger en känsla av ro, lättnad och struktur mitt i allt det röda, oroliga och blodiga. De geometriska återkommande mönstren ger ofrånkomligt struktur och ordning på tillvaron. Geometri och historiska tillbakablickar är inget nytt i Marilas produktion. Han har tidigare målat av bland annat traditionella karelska handdukar. Verken som då höll sig till svart och rött återspeglade strama abstrakta mönster från dessa linnedukar, som i grunden har ett religiöst språk.
Överlag ligger det expressiva måleriet starkt ingrott i vårt lands konsthistoria, såsom Tyko Sallinen eller åttiotalsexpressionister som Leena Luostarinen. Ursprungligen fungerade expressionismen märkväl som en motreaktion eller en konstnärlig frigörelse mot den borgerligt passande och behagande konsten. Marila visar detta sekels variation inom detta konstspråk.
Vår tid har en annan utgångspunkt att ta emot hans expressivitet; i en värld som blivit alltmer konstgjord och klinisk är en färgexplosion med blod, svett och tårar kanske något som får oss att för en kort tid känna eller över huvud taget uppleva något. Det är inget som seglar in på en telefon för att fångas i förbifarten, utan lockar oss in i närvaro.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 10.9.2016.
konstkontentan 